Nycander

Ångermanland har sin Pelle Molin, Ådalens diktare, i Skåne besjunger Anders Österling Ales stenar och Gabriel Jönsson Backafall. Karlfeldt och Dan Andersson hämtade sin inspiration från Dalarna. Värmland och Fröding hör ihop. Sannolikt kommer de nämnda skalderna att fånga intresset också i kommande generationer, en del för hela sin produktion, andra kanske enbart för en eller annan dikt, men deras namn blir inte bortglömda eller i bästa fall en fotnot i litteraturhistorien.
Bohuslän då ? Vi har Kostervalsen och Maj på Malö, flera diktare har valt sina ämnen från landskapet, men den som fått det stolta epitetet "bohusskalden", han måtte väl ha en fast förankrad plats i landskapets kulturliv och hos bohuslänningarna? Ja, det är frågan om. En undersökning skulle förmodligen ge ett blandat resultat. För vem kommer nu ihåg Fredrik Nycander ? Eftersom han mest verkade i mellersta Bohuslän kan man förmoda att det är i området Uddevalla - Lysekil som han är mer än ett namn. Det är säkert ytterst få som läser hans alster idag, även om hans skrifter finns i de större bibliotekens magasin. Utanför Vikarvets Bohusmuseum i Lysekil kan man se hans porträtt inmejslat i en hög granitstod som Fornminnessällskapet Vikarvet har rest till hans minne. På stenen hyllas han som "bohusskalden".

Nu finns det naturligtvis orsaker till att Fredrik Nycander inte är på var mans läppar som författare. Den epok som lockade honom var egentligen inte samtiden, han gick i stället tusen år tillbaka. Å andra sidan ska historieintresset i sig inte vara negativt, skönlitteratur med historisk bakgrund har fortfarande sin trogna läsekrets. Alltså måste det bero på Nycander som berättare. Närmar han sig sin egen tid, tycks hans prosa inte bli säkrare för det. Nycander har fått hedersbeteckningen "bohusskalden" och då borde hans lyrik ha en halt som får den att leva vidare oavsett förändringar i samhället och i läsekretsens smak. Men tyvärr lär det inte räcka med ord som rimmar och med den inspiration som exempel Gullmarsfjorden skänker.

....när i solen han bryter och blånar en gnistrande
högsommardag
när stormen kring ödsliga hällarne
ryter
och måsarna singla i darrande slag,
när båtarna dansa med sjungande stäfvar
och skummet högt upp öfver tofterna
yr
och seglen sig bukta och rorkulten
bäfvar
i handen på skepparn, som
spanande styr.

Fredrik Nycander föddes 1867 i Uddevalla. Fadern hade varit officer vid Bohusläns regemente men blev före sonens födelse arrendator på Åby säteri vid Brofjorden. Fredrik tog studentexamen i Vänersborg och kom sedan till Uppsala. Därefter arbetade han som journalist till 1902, då han övergick till författarskap på heltid. Efter sekelskiftet skrev han några pjäser som uppfördes på Dramatiska teatern, Stockholm, samtliga på rimmad vers, sexfotade jamber.
Intresset för Bohusläns historia har då ännu inte utvecklats. det dröjer till tiden före och under första världskriget, då Nycander sommartid sätter upp skådespelet "Segraren" på Carlstens fästning och vikingaspelet "fostbrödralag" i Lysekil. Dessutom ger han ut "Ranrikes runor I-III" , en kavalkad av berättelser med handlingen förlagd från 800-talet och framåt. En nutida läsare har svårt att tillgodogöra sig innehållet i de historiska berättelserna med deras starkt arkaiserande prosa. Men utan tvivel uppskattade läsekretsen en sådan stil för 80 år sedan.
1915 äger en viktig händelse rum i Uddevalla. Den 31 augusti avtäcks statyn med Karl X Gustav på Kungstorget och vid invigningen deklamerar Nycander sin storvulna dikt "Bältgångaren". Han avslutar sina sju strofer på följande sätt :

Han må äras i bok, han må rosas vid
härd
lika mycket som kungarna tre :
den, som byggde vårt land, den som
lyfte Guds svärd,
den, som stred lik ett lejon att se.
Ej står Carlsagans tionde efter, ity
att han ristade frihetens blad.
Så må hyllningen brusa kring
drottens staty
uti Oddevolds urgamla stad !

Under samlingsbeteckningen "Bohuslandia" publicerade Nycander till början av 30-talet åtta skrifter. De innehöll mest dikter men där förekom också enstaka prosa stycken, bl.a. en krönika om Uddevalla genom tiderna. I sin lyrik gör han strövtåg genom den bohuslänska geografin från norr till söder och snart sagt varje trakt får sin hyllning, alltifrån Koster till Tjörn. Uddevalla besjungs som "min vaggas stad" men också Vassbotten och Tanum, Berfendal och Lyckorna blir ihågkomna. Målaren Carl Wilhelmsson glöms heller inte bort utan tillägnas en dikt.
Fredrik Nycander tog sig också före att försöka karakterisera det bohuslänska kynnet. Med vikingatiden som ideal tycker han sig se samma egenskaper hos den samtida bohuslänningen. Nycanders heroiske landsman - märk väl. det gäller mannen, kvinnorna ägnar han föga intresse - är en machotyp, "klippmannen", som inte kröker rygg eller krusar.

En stark idealisering av både landskapets historia, dess natur och invånare kännetecknade under det senare decenniet av hans liv. Han avled 1944 och vilar på familjens enskilda begravningsplats i närheten av Åby säteri och Nordens Ark. Han var en man med stora litterära ambitioner. Han hade en journalistisk förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Han kunde berätta och skriva vers på rim. Men var det litteratur med kvalitet han skapade ?

Det ser ut som en tanke att en lav mer och mer sprider sig på minnesstoden i Lysekil och så småningom måhända kommer att dölja också skaldens porträtt. I Bohuslän var han född och där ville han ha sin grav. Det är en ödets ironi att trots att han skrev och tonsatte två dikter om Bohuslän, är det ändå en annan dikt som har överlevt och sjungs överallt, nämligen "Bohuslänsvisan" av läkaren Otto Ulrik Marin (1805 - 1846 ), där första strofen har följande lydelse ;

Och vart jag kommer, vart jag far
till Bohuslän jag traktar,
Där i en stuga bor min far,
och mor hans ålder vaktar.
På höga berg står skogen grön,
och däromkring går salta sjön,
ditåt, ditåt jag traktar.

Det borde vara värt ett försök att lansera Nycanders egen bohusvisa och ge den en möjlighet att bli känd och vars sista strof lyder ;

I Bohuslän det kära
mitt hem bland bergen står,
Det är mig alltid nära,
om ock jag fjärran går.
Jag trår till gråa stränder,
till backars blom och snö.
Som mås till rede vänder,
jag drager dit att dö.