Munkhatten

År 1536 genomfördes reformationen i Danmark och Norge efter ett beslut av Kristian III. Den innebar reduktion av kyrkans gods till kronan samt införande av luthersk kyrkoordning. Därmed sattes punkt för den instabilitet som rått i riket sedan Kristian II:s tid ett tjugotal år tidigare. Liksom i Sverige gav den nya situationen centralmakten en helt annan rörelsefrihet än tidigare. Den kyrkliga hierarkin hade gjorts maktlös, banden med Rom var avklippta, trosgemenskapen med den katolska kristenheten bruten. Att ekonomiska och politiska skäl var avgörande för kungabeslutet är sannolikt, där liksom i grannlandet. Att Kristian III skulle bekymra sig av religiösa orsaker passar inte in i bilden av en renässansfurste. Både han och hans svenske kollega, Gustav Vasa, anade knappast att de blivit lutheraner. De hade skapat politiskt och ekonomiskt svängrum för sig själva, något som betydde mera.

Lika litet skulle ett kungligt påbud kunna tvinga undersåtarna att ändra sina trosföreställningar under en generation eller två. Kristendomen hade kommit till Norges sydligaste landsända mer än 500 år tidigare och den katolska kyrkan hade under denna tid så starkt påverkat livet i helg och söcken, att statliga beslut inte mer än formellt på länge än kunde ändra på nedärvda sedvänjor eller ett djupt rotat fromhetsliv. Men visst märkte allmogen vad som höll på att ske.

1234 hade en verksamhet startat i Dragsmark på Bokenäset som fört både den andliga och världsliga kulturen i Centraleuropa upp till dessa trakter. Premonstratensorden hade grundats 1120 i nordöstra Frankrike med inriktning på både kontemplativt klosterliv och själavård utanför klostret. Orden fick omedelbart gott rykte och den spred sig snabbt långt utöver landets gränser. Klostergrundande var ofta avhängigt intresse från furstefamiljerna som lämnade ekonomiskt stöd. I det medeltida Sverige saknades denna orden, däremot lämnade den danske kungen mark för klosterverksamhet både i Skåne och i Börglum på västra Jylland. Kung i Norge var vid denna tid Håkon Håkonsson den gamle. Han kallade börglumbröder till Tönsberg, men sejouren där var tillfällig och Dragsmark blev den plats där Marieskogs kloster kom att utvecklas. Platsen var rik på skog och namnet blev Monasterium de Silva Beatae Mariae Virginis, den saliga jungfru Marie skogs kloster.

Klosterbröderna kom att få stor betydelse för hela landskapet. De nära kontakterna med andra konvent i Tyskland och Frankrike bidrog till utvecklingen. Konkret i vardagen märktes undan för undan alla nydanande initiativ. Effektivare brukningsmetoder i jordbruket hämtades från kontinenten och spreds snabbt. En särskild lekbroder hade som uppgift att ansvara för örtagården. Kryddörter och andra nyttoväxter importerades söderifrån: dill, fänkål, körvel, senap och pepparrot - för att nämna några - odlades i första hand för sina medicinska verkningar. Dragsmark låg inne i en vik nära Skagerrak, ett läge som passade bra för kontakterna inte bara med Oslo och det danska moderklostret Börglum utan underlättade förbindelserna med Frankrike och Nederländerna.

Vid sidan av jordbruket kom en viktig inkomstkälla att utgöras av fisket. Klostrets omfattande uppgifter krävde regelbunden fångst. Under klostrets trehundraåriga tillvaro bör munkarna ha fått uppleva några sillperioder. Den andliga verksamheten ombesörjdes av prästerna, de jordnära sysslorna sköttes av lekbröder med en mångfald uppgifter. Klädmästaren var förman för skräddare, skomakare, garvare, körsnärer, vävare och valkare, källarmästaren basade för bagare, kockar, trädgårdsarbetare och bryggare.

Bergsformationen i mitten kallas sedan gammalt Munkhatten

Fiskarna ute på Skaftö bör ha utgjort en särskild arbetsgrupp. Ägg, ost och mjölkmat kom inte på bordet och bara de sjuka fick äta kött. Fisk blev ett viktigt inslag i matsedeln. Flera hundra år senare erinrar fortfarande på Skaftö benämningar som går tillbaka på detta fiske. Klostret bedrev en omfattande hjälpverksamhet, vårdade sjuka och försörjde fattiga och hade ständigt inneboende för längre eller kortare tid, även livet ut. Antalet gäster från utlandet var konstant, den norska centralförvaltningen hade ofta ärenden till denna södra landsdel och den liksom kungen fann det naturligt att utnyttja klostrets gästfrihet.

Arbetet för uppehället var förutsättningen för det primära, den andliga verksamheten. Dygnet i klostret delades - då liksom i våra dagars konvent - in i tre lika stora delar för arbete, bön och vila. Tidegärdens åtta gudstjänster vid skilda tider var fasta punkter i likhet med den vid förmiddagens högtidliga mässa. Ordensreglerna fäste stor vikt vid den gregorianska sången i gudstjänstlivet. Men klostrets präster hade också andra uppgifter. På kontinenten hade premonstratensorden tidigt fått rykte om sig för sin själavård, prästerna hade kvalificerad utbildning och fick uppdrag även utanför sina kloster. Påven Lucius III tog fasta på denna uppskattning och gav orden 1184 tillstånd att inkorporera församlingar som fanns i klostrens närhet. Efterträdaren, Klemens III, bekräftade tillståndet fyra år senare. Det är dokumenterat att själavården i Bokenäs församling ombesörjdes från klostret. Inget motsäger att fallet var detsamma i andra församlingar. Getvikssunds kyrka vid Oxevik strax norr om Källviken bör också ha legat under klostrets ansvar.

Redan i slutet av 1520-talet sekulariserades klostren i Norge, således före Kristian III:s påbud 1536. Abbottjänsten i Dragsmark hade varit obesatt i flera år dessförinnan och klostret stått under världslig förvaltning. Sannolikt innebar inte detta att verksamheten omedelbart upphörde, men det stora godsinnehavet i alla socknar från Svarteborg till Torsby, nu kallat Dragsmarks klosterlän, drogs in till kronan. Under de 300 åren hade klostret skaffat sig ett grundmurat gott rykte och givmildheten gentemot konventet var stor. Anledningarna till denna kunde vara av skilda slag. Prästerna var uppskattade själasörjare. Äldre lantbrukare som saknade familj skänkte sin gård i utbyte mot en trygg ålderdom inom klosterområdet. Andra mindes klostret i sina testamenten och var då säkra på att bli ihågkomna med särskilda förböner under mässan. Många stiftade en särskild mässa för sin själs salighet på årsdagen av sin död. Något av det nämnda kan ha varit skäl till att gårdarna Skaftö med underliggande ödegård samt västra Grönskhult på Skaftö, dessutom ön Lindholmen, hade skänkts till klostret.

Som alla andra premonstratenskloster bedrev Dragsmark undervisning. Denna hade samma uppläggning i alla skolor inom orden. Läroämnen var dels grammatik, retorik och dialektik inklusive latin (trivium), dels aritmetik, astronomi, geometri och musik, särskilt kyrkosång (quadrivium). Man vet inte hur eleverna antogs, men med tanke på att årästerna kom i kontakt med många hem, upptäckte de lätt pojkar med läshuvud både i välbeställda och fattiga familjer. En och annan yngling från Skaftö fick säkert möjlighet till denna start i livet. Dessutom bör skolan ha haft gott rykte bland norska riddare och högreståndssläkter.

Munkevig på Skaftö vid
seglingsleden in mot Lysekil.
Mitt emot skymtar Gåsö.

Med tanke på hur vidsträckt klostrets ägor låg, kan det vara befogat att anta, att fler församlingar än dem som låg närmast var inkorporerade med klostret. Fortfarande påminner namnet Munkedal om en nära anknytning, liksom Munkeby i Dragsmark. Typiskt för premonstratensorden var att grupper av klosterägda gårdar, som låg långt från församlingskyrkan, fick själavårdsservice i eget kapell och egen präst. Sådana centra kan ha funnits också inom dragsmarksklostrets ansvarsområde.

Intressant är folklivsforskaren, konstnären och författaren C G Bernhardsons hypotes med s k utskärskapell under medeltiden. Hans tanke kan visa sig förenlig med premonstratensordens organisation, där omsorgen om själavården var central. Det är i detta läge Munkevig - Munkviken - på norra sidan av Skaftö, mittemot Gåsö och mellan Stockevik och Dickors näsa nära infarten till Grundsund - är intressant.

Att benämningen lever kvar kan tyda på att platsen varit av särskilt stor betydelse. Viken utnyttjas fortfarande av boende i närheten av Åseberget och den har i alla tider varit en naturlig hamn för småbåtar. Det skyddade läget kan ha varit en viktig faktor när munkarna kanske omedelbart efter klostergrundandet 1234 sökte en hamn i den yttre skärgården.

Vid en rekognosering runt Munkevig måste man ta i beaktande den landhöjning som ägt rum. Efter den senaste istiden stiger landet alltjämt ur havet, snabbast mitt i Skandinavien, långsammast i utkanten. Efter vikingatidens slut beräknas landhöjningen vid den bohuslänska kusten i genomsnitt nå upp till cirka tre millimeter per år. Klimatförändringar under olika perioder kan påverka i skilda riktningar. Geodeten Martin Ekman vid lantmäteriverket i Gävle uppskattar att landet vid Munkevig från 1250 till vår egen tid har höjt sig ca 2,25 meter med en felmarginal på + 0,5 meter.

På plats är det fascinerande för tanken att gå tillbaka i tiden. Lekbröderna, d v s icke prästvigda munkar, ansvarade för de praktiska sysslorna. Man kan förmoda att de använt landsvägen och att det funnits ett färjeläge vid Skaftö Udde. Allmogen bör regelbundet ha sett bröderna passera. Namnet Munkhatten på ett berg nära Skaftö Udde norr om Lunnevik kan vara ett minne därifrån. Bergets form skulle påminna om munkarnas huvudbonad. Den nuvarande stigen nedanför Åseberget viker av mot Munkevig och är sannolikt densamma som brukats i alla tider. Även om sjövägen till Munkevig kan ha varit mest praktisk, har väderförhållanden ofta tvingat bröderna att utnyttja landvägen efter färje-överfarten mellan Oxevik och Skaftö Udde.

Båtbryggor slits och förnyas, men inget motsäger att stenmaterialet i Munkevig kan ha återanvänts sedan klostertiden. Ingen arkeologisk undersökning har företagits inom området och det är därför omöjligt att uttala sig om rester av boplatser. Verksamheten med i första hand fiske har varit av permanent slag och det är därför rimligt att anta att det under 300 år funnits en bebyggelse, inte bara med sjöbodar. En tänkbar plats är det skyddade läget på det lätt sluttande området mellan vikens östra strand och en stenmal. Marken där är nu täckt med riklig buskvegetation. Enligt uppgift skall det också här i närheten, öster om Munkevig, finnas ett berg som kallas Munkhatten.

Premonstratensmunkarnas tid i Dragsmark gick ut för länge sedan, men orden blomstrar fortfarande i många länder. Närmast ligger Danmark med församlingspräster som verkar i enlighet med ordens medeltida uppdrag, alltså med själavård.

B F Grassl, O Praem, Der Praemonstratenserorden, seine Geschichte und seine Ausbreitung bis zur Gegenwart (i Analecta Praemonstratensia, Textus, 11-13, Tongerloo 1934-36)

Martin Ekman, Beräkning av landhöjning med geodetiska metoder (i Landet stiger ur havet, 1986)