Sammandrag av föredrag hållet av Jens Sandahl för Bohusläns Gille i Stockholm 15 oktober 2001.

I mitten av 1700-talet kom sillen tillbaka till den svenska västkusten efter flera decenniers frånvaro, vilket blev inledningen på den rikaste och mest långvariga av Bohusläns sillfiskeperioder. Ett par månader på hösten varje år under drygt ett halvt sekel fångades sill i enorma mängder. Ett stort antal sillsalterier och trankokerier byggdes upp längs kusten där sillen konserverades och förädlades. Massor av människor vandrade årligen stora avstånd till sillindustrianläggningarna i Bohuslän för att arbeta där under fångstsäsongerna.

Sillfisket bedrevs i huvudsak med landvad och var organiserat på kooperativ grund. När fisket växte i omfattning uppstod en arbetargrupp som hade till uppgift att distribuera sillen från fångstplatserna till sillsalterier och trankokerier. Silluppköparna eller sillförarna som dessa kallades utsattes för skarp kritik av samtiden eftersom verksamheten ansågs höja priset på den färska sillen och att deras hantering även försämrades dess kvalitet. Deras moraliska leverne ansågs även vara bristfälligt och kritiserades hårt. Verksamhetens försvarare hävdade däremot att systemet med sillförare var funktionellt och hade uppkommit som en följd av att fiskarna inte hade de ekonomiska möjligheterna att själva stå för transporterna av sillen från fångstplatserna till salterierna och trankokerierna, och att den uppkomna arbetsdelningen därför var ekonomiskt rationell.

Den helt dominerande metoden för att konservera sillen var genom insaltning. När sillfisket hade kommit i gång på allvar anlades på kort tid ett stort antal sillsalterier i Göteborgs och Bohus län. Till en början var dessa lokaliserade i Göteborgs närhet. Senare under sillfiskeperioden anlades emellertid många salterier längre norrut längs Bohusläns kust. Sillsalterierna var i huvudsak anlagda av handelsmän från Göteborg och Uddevalla. En hel del av salterierna hade dock ägare från andra delar av landet. Den insaltade sillen exporterades till stor del och utskeppades i huvudsak från Göteborg. Betydande mängder salt sill exporterades även från de bohuslänska städerna, främst från Marstrand och Uddevalla. De viktigaste avsättningsområdena för den svenska sillen var huvudsakligen östersjöområdet och Västindien. I mindre skala röktes och pressades även sillen, och även i denna form exporterades den.

De ökade fångsterna gav möjlighet att använda sillen för att i stor skala utvinna tran. Som ett komplement till sillsalterierna etablerades ett betydande antal trankokerier där sillen förädlades. Genom att det koka sillen kunde det feta tranet utvinnas genom avskumning av den olja som flöt upp till ytan i kittlarna. Till en början användes sillavfall från salterierna, men från ett tidigt skede användes även hel sill vid trankokerierna. De större trankokerierna var till övervägande del anlagda av köpmän från Göteborg. Ett betydande antal mindre anläggningar uppfördes emellertid av länets allmoge. Ett av syftena för bönderna att anlägga trankokerier var att använda restprodukterna i form av ”trangrumset” som jordförbättringsmedel. Trankokerinäringen var till stor del inriktad på export med Göteborg som huvudsaklig utskeppningshamn. I större utsträckning än den salta sillen exporterades tranet västerut där det användes som belysningsolja och inom olika industrier.

Sillfisket och de näringar som växte fram i dess följd var av betydande ekonomisk vikt för samtiden. Sillprodukterna var vid fiskets höjdpunkt landets viktigaste exportvara efter järnet. På regional och lokal nivå påverkade givetvis sillfisket ekonomin i än större utsträckning och regionen upplevde något av en högkonjunktur. När sillen försvann i början av 1800-talet förbyttes den relativa högkonjunkturen som invånarna i den bohuslänska skärgården fått uppleva till sin motsats med fattigdom och armod som följd.

Lagstiftningen som kom att växa fram under sillfiskeperioden behandlade redan i ett tidigt skede avfallet från sillanläggningarna. Lagens bokstav var tydlig; inget avfall fick släppas ut i havet och böter skulle utfärdas om det bröts mot detta. Tillämpningen av lagarna tycks dock ha varit milda och dessutom utfärdades en rad förordningar som upphävde eller lindrade de strängare reglerna. Till en början gällde förbuden främst utsläpp från sillsalterierna, men med den framväxande trankokerinäringen var även dessa aktuella som potentiella avfallsproducenter och det var först när trankokeriernas antal blev stort som problemet ansågs föreligga.

I slutet av 1770-talet började klagomål att komma från olika håll om negativa effekter från trankokeriavfallet. Amiralitetsverket som ansvarade för hamnar och farleder uttryckte farhågor om att dessa riskerade att grundas upp av trangrums och att de i så fall skulle komma att bli obrukbara. Lotsar och andra lokala tjänstemän inom verket hade rapporterat om försämrade ankringsmöjligheter i viktiga hamnar där trankokerier var belägna. En utbredd farhåga var även att sillen skulle skrämmas bort om alltför mycket grums från trankokerierna släpptes ut i havet.

Som ett resultat av klagomålen skärptes reglerna i början av 1780-talet och i de nya förordningarna fastställdes att trankokerier som var anlagda där avfallet inte kunde grävas ner i jord skulle förses med särskilda dammar för att samla upp trangrumset för att det inte skulle komma ut i havet. På nytt följdes reglerna dåligt och sommaren 1783 genomfördes en kontroll av samtliga trankokerier i länet där en stor del av dem ansågs bryta mot bestämmelserna vad gällde grumsdammar. I det sammanhanget beslutades att anläggningar som var belägna långt från jord där avfallet kunde grävas ner skulle flyttas till mer lämpliga platser.

Ett antal trankokeriägare från Göteborg fick sina trankokerier utdömda med krav på att de skulle flyttas. De accepterade dock inte detta och efter att ha ansökt om att anläggningarna skulle få stå kvar eftersom de inte ansåg att det fanns grund för farhågorna om trangrumsets skadlighet, blev de ålagda att bevisa detta. Clas Alströmers organiserade då på uppdrag av trankokeriägarna en expedition under J. L. Rutensparres ledning i den bohuslänska skärgården där verkställda undersökningar och insamlade intyg från lokalbefolkning skulle övertyga myndigheterna om att avfallet från trankokerierna inte var något problem.

Undersökningens resultat trycktes i Trangrums-Acten och J. L. Rutensparre vistades i Stockholm för att påverka beslutsfattarna till fördel för de göteborgska trankokeriägarna. Arbetet med att förankra beslutet gav både framgång och misslyckande vilket kan utläsas ur breven från Clas Alströmer till Rutensparre. Beslutet blev till sist att de utdömda trankokerierna fick stå kvar under förutsättning att de var försedda med de föreskrivna grumsdammarna.