Den vårhesa göken sågs väsa i frostiga lundar, man hörde den ej, bara såg hur den viskade: Kom, Kom hit, det är vår, det är våren i norden som stundar att sakta så sakta dess lilja må komma i blom.
att bota sig med och. att uppvärma gökhjärtat vid.
Dagen efter BOHUSLÄNS GILLEs årsmöte den 26 februari 2009 på Eriksbergs festvåning, Eriksbergsgatan 17 i Stockholm
skriver jag som minne ner mitt anförande.
Först vill jag tacka vår klubbmästare Carina Wallmark för inbjudan och presentationen.
Båda mina föräldrar föddes på 1880-talet i Kville socken i Bohuslän. På den tiden var det stora barnkullar och fattigt. Tre av mina morbröder och en farbror utvandrade till Amerika. Och när min far skulle söka utbildning och arbete i Göteborg fanns det inte ens järnväg där uppe i norra Bohuslän, utan han fick åka båt från Fjällbacka. Och den båtresan från Fjällbacka till Göteborg tog längre tid än vad det i dag tar att flyga från Stockholm över hela Atlanten till New York. Och då kan man fråga sig: hur började denna fantastiska tekniska utveckling? Jo, det har Harry Martinson, med enkla ord, beskrivit i diktsamlingen Vagnen.
| Det började med att ett hjul kom, sade till ett barn: lek med mig. | ||
| När barnet lekt sade hjulet: åk med mig. | ||
| När barnet åkt sade hjulet: virvla med mig. | ||
| Och hjulet virvlade bort. | ||
| På gården skrek man: hjulet tog barnet. Det kommer aldrig åter. | ||
| Det var en gång så att en vagn kom. | ||
| Den sade till en bonde: döda :hästen som går framför mig. | ||
| Han besvärar mig. Sedan får du åka fort. | ||
| Så skedde. | ||
| I Vagnen är vi sedan den dagen. |
Jag ska fortsätta på samma tema. Alla har vi nog lagt märke till att antalet reseannonser ökat i snart sagt alla tidningar. Vi svenskar reser och turistar allt mer. Och då kan det kanske vara intressant att höra hur en nobelpristagare i litteratur beskriver en turistresa. Den dikt jag ska läsa finns med i diktsamlingen Cikada, och dikten heter Turistresa.
| Det största förblev abstrakt, otillgängligt. | ||
| Trestjärnigt i guideboken men utan täckning för oss. | ||
| Fram ur tunnlar i jorden kom vi, | ||
| in genom tunnlar i jorden försvann vi. | ||
| Sikten och rymden öppnade sig en tid, | ||
| och vi svängde ut i den berömda kurvan med dess oerhörda utsikt. | ||
| En del av oss hann att hisna, en del att rysa, | ||
| en del blev utåtvända, andra inåtvända, en del omvända. | ||
| På något sätt vändes vi alla, eller förvändes. | ||
| Och kurvan var Livet själv, upplyste guiden. | ||
| Där hade vi en lysande utsikt genom stjärnhaven. | ||
| Där såg vi det trestjärniga stället i Orion. |
Jag brukar läsa dikter, som passar till årstiden. Fortfarande är det ju vinter, så jag ska läsa martinsondikten Vinterns gnom. Och då bör man känna till, att häxor och troll är de elaka i sagans värld, medan gnomerna är motsatsen; de är de snälla, de vänliga.
| Vinterns gnom steg fram och sade: hör hit, lyssna på mig. Jag skulle kunna isa dig. Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön. Det finns en skönhetens ande. Det finns ett mänskohjärtats hopp av rent uppsåt, och så barmhärtigheten.Allt detta kallar jag skönskriften i snön.Av den skall du lära. Gå nu hem. Rista i is och skriv i snö med hoppfullt rundad stil om förbättringens konst den svåra, om världshjärtats vår. |
Den här dikten slutade med orden "världshjärtats vår". Och snart är det vår. Redan nu på söndag är det 1 mars, och mars månad är den första vårmånaden. Avslutningsvis ska jag läsa en vårdikt, där författaren hela tiden längtar fram emot sommaren som den bästa årstiden. Dikten heter Göksång och finns med i samlingen Gräsen i Thule.
| När trädet förhärdat sig nog för den iskalla våren och övat var knopp att försiktigtvis känna sig fram, begynte den ängsliga saven som gått under jorden, att snålt och betänksamt begiva sig upp i dess stam. | ||
Den vårhesa göken sågs väsa i frostiga lundar, man hörde den ej, bara såg hur den viskade: Kom, Kom hit, det är vår, det är våren i norden som stundar att sakta så sakta dess lilja må komma i blom. |
||
| Bered er för livet och vänd alla blickar mot söder, det påstås att solen skall komma så snart den får tid. Då gäller det vara på platsen och insamla glöder att bota sig med och. att uppvärma gökhjärtat vid. |
||
| Ack finge mitt hjärta slå upp sina kamrar och tala om sommarens tid tills jag fölle i backen och dog. Ack bleve det sommar då skulle jag verkligen gala, då skulle jag ropa som ingen har ropat i skog. | ||
|
||
| Gunnar Fredriksson |
 |
|||
 |
|||
 |
|||
Sidan uppdaterad den 19 mars 2009