Historia och historier från Bohuslän

Kåseri av Göran Nylander hållet vid Bohusgillets vårmöte 2002

En skärgård kan vara ett tidlöst land. Den kan stå orörd och oförändrad av människohand genom århundraden. När man i soliga sommardagar ser solglittret l vattnet mellan skären, eller när man stormdagar ser sjöarna brytas mot strandklipporna, får man en känsla av absolut tidlöshet. En tidlöshet, som ger fantasin spelrum och tankarna flykt. Vid mina seglingar i Bohusläns vatten har jag låtit platser, naturhamnar, fornminnen, segelleder och bronsåldersrösen förknippas med historia, historier, legend och saga. Detta landskap och denna skärgård är så rik på allt detta. Låt mig dela med mig av mina tankar vid rodret. De kanske är något splittrade och rapsodiska, men de är samlade under lyckliga års strövtåg bland holmar och skär i Bohuslän och i min kammare under mörka vinterkvällar.

Genom freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän en del av Sverige. Dessförinnan hade det varit en del av det dansk-norska riket, resterna av det gamla Danaväldet. Men i likhet med Skåne hade det närmast räknats som ett land för sig. Under svenska kronan under 1600- och 1700-talen var Bohuslän ett i det närmaste okänt gränsland och knappast inräknat i det egentliga Sverige. Under den senare delen av 1700-talet inföll en sillperiod, som bringade guld och lycka till kusten, och detta drog en stor samling lycksökare och äventyrare till Bohuslän. En följd av detta blev vilda seder och moraliskt förfall som på ingen annan ort inom rikets gränser. De goda och sedesamma borgarna i Vänersborg såg sig därför föranlåtna, att sätta upp en varningstavla i sin stadsport mot väster. Dess text var talande nog: "Här går vägen mot Bohus och Uddevalla - Här må Du din själ i Guds namn anbefalla."

Låt oss nu göra detsamma och i fantasin hissa segel och fara till detta sköna land. Eftersom jag sedan många år har min hemvist i Limhamn startar vi resan från Limhamns småbåtshamn. Utanför hamnpiren och upp genom Öresund har vi sällskap med danska och skånska seglarbröder. Jag har vid umgänget med mina öresundsvänner förvånats över en konstig reaktion hos dem. De kan helt lugnt segla omkring i farvatten med endast någon decimeter vatten under kölen. Samma män får rådjursögon och skrämselhicka när de kommer till Bohuslän och befinner sig hundra meter från en bränning över ett klippgrund. För min egen del känner jag alltid en obehaglig känsla i maggropen när jag någon gång i Öresund eller Bälten ser sandbottnen utanför relingen.

På tal om grund kommer jag att tänka på kaptenen på ångbåten "Viken" Emanuel Jonsson, även kallad "Bli mä". När han lämnade en brygga brukade han luta sig ut över relingen och ropa till den där församlade menigheten: "Ska ni bli mä". Han tillfrågades en gång av en ängslig passagerare: "Vet kapten var alla grunden ligger?" "Nä det vet jag inte" blev svaret. "Men hur kan kapten då få föra ångbåten" utropade den uppskrämda passageraren. "Jag vet var dom inte ligger" blev Emanuels logiska svar. Jag känner precis som han, det är skönt att veta var grunden inte ligger. Men det är också skönt att veta var de ligger och att de ligger kvar där de ligger och inte flyttar på sig som sandbankar i Skåne och Danmark gör.

Redan när vi rundar Kullen får vi den första hälsningen från stenriket. Jag har alltid tyckt, att Kullen är en felplacerad del av Bohuslän. När vi efter passagen av den långa och låga hallandskusten passerar Nidingen och ser Onsala halvö resa sig över horisonten, då har vi nått det västsvenska stenriket. Men nu måste vi svara på frågan var Bohuslän egentligen börjar. När vi lämnar Halland akteröver befinner vi oss i Västergötlands skärgård och den är sannerligen inte oäven. Var gång jag går denna väg känns det som en stor befrielse, att slinka in bland öar och gå leder, som jag är så förtrogen med. Att få styra in i leden mellan Köpstadsö och Donsö och gå snobbrännan förbi Styrsö och Vargö ut mot Buskärs Knöte är som vägen till paradiset. Nu är vi snart i Bohuslän.

Var gick en gamla riksgränsen mellan Sverige och Norge? Jag är inte helt säker på detta, men vad jag har fått erfara gick den rakt över Hisingen och utöver Danafjord och Vinga Sand, över det lilla skär, som heter Danmark Lilla samt därefter ut mellan Fotö och Vinga. Därutanför ligger det fria havet. När vi på vår väg norröver har passerat Rossbådans kummel och Dannekroken på Hönö, då anser jag, att jag är i Bohuslän, sedan må kartografer och andra påstå motsatsen, men det ger jag attan.

För den som inte är barnfödd på orten gäller det nu, att följa med i kortet ty böarna ligger tätt och är otaliga. Men alla kan vi navigera fel, även den bäste. Jag har hört berättas om en gammal legendarisk bohuslänsk skutskeppare, som en gång satte sig ordentligt på grund i en inomskärsled. Detta var det nesligaste, som kunde hända en person med hans bakgrund. Det var en vacker sommardag och bästeman och skepparn intog sin middag i kajutan. De hade satt tredjeman ombord, det var byssepojken, till rors. Pojken var inte så säker på leden och ropade ned i kajutan varje gång de närmade sin en prick: "På vilken sida ska jag tan'. "Ta den om styrbord" eller "Ta den om babord" ropade skepparn till svar. Han kunde leden lika bra som sin byxficka, men denna gång tog han miste, och PANG där stod skutan på. De försökte komma av, men alla försök var lönlösa och skepparen förfasade sig över skammen, men mest om bärgningskostnaderna och över hur assuransbolaget skulle reagera. En skeppare som går på fel sida om en prick får höga premier. Men som alltid till sjöss finns det en lösning på svåra problem. Skepparn inväntade skymningen. I mörkrets skydd svängde han ut storbommen vinschade upp pricken, svängde den över till andra sidan skutan och placerade den i en för honom mer fördelaktig position. Därefter rodde han i land i jollen och kontaktade assuransbolaget.

Men nu åter till verkligheten. Om styrbord har vi Grötö och därbakom skymtar Stora Varholmen. På denna holme fanns förr ett trankokeri. Vid dess brygga låg en dag l878 en liten, robust valfångstskuta, som skulle bli världsberömd. Hennes namn var Vega. Hon var byggd 1873 och var i mycket gott skick. Hon var riggad som 3-mastad bark, mycket kraftigt byggd och försedd med en ångmaskin på 60 hästkrafter. Vår polarforskare Alfred Nordenskjöld sökte vid denna tid ett lämpligt fartyg för en planerad färd genom nordostpassagen och med hjälp av löjtnanten vid flottan Louis Palander hittade han Vega. Hon inköptes av göteborgsmecenaten Oscar Dickson och under befäl av löjtnant Palander förde Nordenskjöld henne lyckosamt genom nordostpassagen under åren 1878-1879. Hennes färd blev en världssensation och hon var och förblir vårt mest kända fartyg genom tiderna. (Vasa får förlåta. Hennes färd var betydligt kortare). Vega återgick efter sin triumffärd till valfångst och förliste under valjakt utanför Grönlands västkust 1903.

Jag berättade tidigare om en spektakulär grundstötning. Här i närheten inträffade en sådan, som jag gärna vill relatera. I min ungdom, för inte så länge sedan, trafikerades kusten av en stor mängd ångbåtar från ett flertal rederier. Marstrandsbolaget hade en ångbåt, som hette St Erik och dess befälhavare i början av förra seklet hette Elfversson. Denne kapten hade en ytterligt stark motvilja mot att bli omkörd av andra ångbåtar. När en gång St Erik, full med passagerare var på väg mellan Marstrand och Göteborg såg kapten Elfversson en ångbåt från ett konkurrentbolag snabbt närma sig akteröver. Han blev helt desperat. För att ej bli omkörd försökte han ta en genväg innanför Skalkorgarna, ett grundområde söder om Hisingen. Följden blev en rejäl grundstötning. Passagerarna fick sättas i land och St Erik bärgas och dess bottenplåtar fick efter bärgningen sättas tillbaka på plats.

Vid mitten av 500-talet skriver den östromerske hävdatecknaren Jordanes sitt stora verk om de gotiska folkens historia. I detta verk nämner han ett folkslag som han kallar ranii, eller ranerna. Detta folk skulle ha haft en kung vid namn Rodoulf Han skulle ha lämnat sitt land och anslutit sig till Teodorik den Stores hov i Ravenna. Denne Rodoulf är den till namnet först kände skandinaven i världshistorien, ja sannolikt den först kände bohusläningen. Hans folk, ranerna, avser med stor sannolikhet folket i Ranrike. Bohuslän har sedan urminnes tider indelats i två landsdelar, den norra Ranrike och den södra Älvsyssel med gränsen dem emellan i Gullmarsfjorden.

Under 800-talet härskade danerna över hela den nuvarande svenska västkusten. Detta vet vi genom den i Norge födde Ottar, som var hävdatecknare hos kung Alfred den Store av England. Ottar skrev ett geografiskt verk, som beskriver hela den då kända delen av norra Europa. I början av 800-talet skriver han, att då man färdas från Vestfold i Norge till Schleswig i norra Tyskland har man hela vägen danernas land om babord och öppna havet om styrbord.

Bohuslän och allt norskt land samlades först under en kungamakt av Harald Hårfagre 860-933. Han avlöstes på den norska tronen av en betydligt mer intressant person vid namn Erik Blodyx. Hur han fått sitt tillnamn är inte svårt att förstå. Hans regeringstid blev kort, mellan 933 och 935. Mest berömd har han blivit genom det tomrum han skapade omkring sig med hjälp av sin bredbladiga yxa. Han dräptes av en ovän, det är inget konstigt med det. Samma öde drabbade de flesta nordiska kungar vid denna tid.

Jag nämner Erik Blodyx därför att hans hulda men blodtörstiga änka, Gunhild hette hon, drog sig tillbaka till Bohuslän. Här samlade hon tillsammans med sina minst lika blodtörstiga söner en härsmakt med vilken hon försökte återtaga makten i Norge. Erik Blodyx hade i Norge efterträtts av Håkon den gode, vars enda goda gärning synes ha varit att han tog kål på några av sina mindre godartade bröder. En del av den gigantiska släktfejd, som sedan följde utspelade sig i Bohuslän. Början till slutet utspelade sig på Sotenäset 30 år senare då en av Gunhildsönerna vid namn Gudröd spelar huvudrollen. Han inbjuder till ett fredligt möte med en småkung i Bohuslän, en man vid namn Tryggve. Gudröd vill möta Tryggve vid en plats, som heter Vägga på Sotenäset. (Denna plats kan vara Väjern strax norr om Gravarne). Tryggve kom dit utan vapen med tolv man i sitt följe. Gudröd kom med många fler och han och hans män högg ned Tryggve och alla hans män. Konung Tryggve blev sedan begravd i ett gammalt bronsåldersröse, som sedan dess kallats Tryggvarör. Själva ön där röset ligger heter sedan dess Tryggö. När man söderifrån seglar in mot Sotenkanalen har man Tryggö på babords bog och man kan se det imponerande bronsåldersröset på öns högsta punkt.

Kung Tryggve efterlämnade en änka och en späd son. Hon var av svea-ätt och mån om sitt och sitt barns liv flydde hon till sveahovet i Uppsala. Men ej ens där kände hon sig säker utan fortsatte sin flykt till släktingar i Novgorod. Hennes son växte upp, blev mäkta stor och stark och fick vad vi skulle kunna kalla en bra utbildning i vapenbruk, han blev en riktig viking. Han praktiserade i österled, Vendland, Frankrike, England och Irland. Efter avslutade härjningståg återkommer han till Bohuslän där han samlar en här med vilken han bryter in i Norge och gör sig till norsk konung under namnet Olav Tryggvason. Detta hände i Herrens år 995.

Han stupade fem år senare i sjöslaget vid Svolder år 1000. Historikerna är oense om var detta Svolder var beläget. Man har föreslagit Hallands Väderö, även Ven har nämnts som platsen. Det mest troliga förefaller dock, att Svolder låg någonstans nere i de danska smålandsfarvattnen.

Olav den Helige har satt många spår i bohuslänsk legend och sägen. Hur det var med hans helighet må vara osagt. Kvalifikationerna för att kallas helig i denna oroliga tid var säkerligen ganska ringa. I så måtto kan han dock kallas helig som han bidragit till ett kyrkobygge i Bohuslän. Hur detta tillgick berättar legenden som följer.

Vid ett tillfälle hade Olof och hans odöpte hedniske broder under ett dryckeslag på Akers kungsgård i Norge slagit vad. Detta vad gällde vem av dem, som först skulle hinna fram till den stora marknaden på Brännö. (Detta är den ö, som är känd för sin bryggdans, som så livligt skildrats av Lasse Dahlquist). Här hölls under vikingatiden en stor marknad där slavar och annat byte från Irland och England skiftades mot varor från härjningar i österled. Alltnog både Olav och hans bror störtade upp och rusade ner mot bryggorna där deras drakskepp låg förtöjda. Men nu hade Olav en förbaskad otur, ty i samma ögonblick han skulle gå ombord ringde det till mässa i Akers kyrka.

Som den sanne kristne han var måste nu Olav följa den övriga menigheten in i kyrkan medan den hedniske brodern kunde hissa segel och för god vind segla söderöver. Den katolska mässan var vid denna tid lång och tröttsam. Först när mässan efter många och långa timmar var över kom Olav iväg med sitt skepp.

Nu blev det segla av och Olav lyckades taga in på broderns försprång. I höjd med Tjörn var han ikapp den hedniske brodern. Denne tyckte lika litet som dagens seglare om att bli omseglad, allra mest gällde detta att bli omseglad av sin egen bror. Han åkallade därför de hedniska gudarna om hjälp och strax dök det upp tre valor (häxor), som blåste upp en svår storm över Olavs skepp, som redlöst pressades in mot de hotande skären i lä.

I sin stora nöd åkallade den helige Olav nu Madonnan och bad om hjälp. Effekten uteblev inte. Där Olavs skepp seglade fram öppnade sig landet till ett smalt sund. Just så blev Kyrkesund till. Olav kunde lugnt segla vidare och kom före sin hedniske bror till Brännö. -Men häxorna, hur gick det för dem? Jo, de förvandlades till tre stenstoder och just där, vid det södra inloppet till Kyrkesund står de än i dag uppe på berget. De står där till ledning för sjöfarare och till ett bevis för att legenden talar sanning. På sjökortet kallas de helt riktigt för St Olovs Valar. Till tack för sin mirakelräddning lät Olav bygga en kyrka invid sundet. Denna är sedan många hundra år borta men namnet Kyrkesund står kvar.

Det är emellertid inte bara Olov den Helige, som varit illa ute vid Bohusläns kust. Jag skall nu berätta om en annan händelse, där utgången ej blev lika lyckosam som för den av Madonnan gynnade Olav.

I början av 1900-talet var prosten Ivar Wallerius verksam på Tjörn. Han var en intresserad amatörgeolog. Bohuslän är rikt på sten , det vet vi alla. Det mesta av denna sten ligger fast förankrad i berggrunden men en ganska stor mängd stenar av olika ursprung har transporterats dit av inlandsisen och sedan blivit liggande där när isen smält undan. När man vandrar längs en strand ute i skärgården kan man se stora klapperstensfält där stenar av de mest skiftande slag förekommer. Ivar Wallerius uppmanade sina församlingsbor att lämna intressanta stenar till honom för studium. Denna uppmaning hörsammades av fiskaren Karl Jakobsson på Herrön. En dag infann han sig hos prästen med en sten, som väckte dennes stora intresse. Att det var en kalksten framgick tydligt av utseendet, men den var genomsatt av en massa små gångar och håligheter, som väckte hans stora intresse. Fiskaren omtalade dessutom, att det fanns en stor mängd liknande stenar på fyndplatsen, som var en liten ö vid namn Tärneskär norr om Grönskären i Tjörns skärgård.

Ivar Wallerius hade emellertid goda kontakter inom den geologiska sakkunskapen och genom dessa fick han veta att det rörde sig om en kalksten, som var påverkad av en liten havssvamp, som heter vioa. Denna havssvamp sätter sig fast på klippbotten med en liten sugplatta. Under denna sugplatta bildas en minimal bubbla av kolsyra. Om nu stengrunden utgöres av kalksten frätes denna under tidens förlopp sönder och det bildas en liten grop i kalkstenen. Under århundradens lopp kan på så sätt hela stenen genomborras av små gångar och hålrum.

Men nu börjar hela denna historia att bli intressant, ty i Bohuslän består berggrunden av gnejs eller granit, och än mer märkligt, i våra hav lever inte vioa-svampen. Den föredrar mer sydliga vatten. Den förekommer rikligt i Medelhavet och där framför allt i Adriatiska Havet. Hur kan det då ligga stora mängder av vioa-borrad kalksten på det lilla Tärneskär? Den enda tänkbara förklaringen ansåg Ivar Wallerius var att kalkstenen hade förts dit av mänsklig aktivitet. Det mest sannolika var enligt honom, att det här rörde sig om en barlast från ett fartyg, som förlist vid Tärneskär.

Men nu ligger all denna kalksten inte på bottnen vid Tärneskär utan högt uppe på land! Den ligger från strandkanten och därifrån cirka 30 meter upp till en nivå av drygt 2 meter över vattenytan. Strax väster om stensamlingen höjer sig berget till en klack, som är ett par meter högre än omgivningen. Nu vet vi dock, att vi kan räkna med en landhöjning och därför har Tärneskär en gång varit ett undervattensskär. Om den mystiska kalkstenen verkligen är resterna av ett fartygs barlast måste detta fartyg ha förlist för mycket länge sedan sade sig Ivar Wallerius.

Om vi tänker oss tillbaka till tiden för vår tidräknings början, vid Kristi födelse var Tärneskär ett undervattensrev över vilket bränningarna bröt. Kan ett skepp vid denna tid ha gått under vid Tärneskär. Tanken förefaller långsökt och därför sökte också Ivar Wallerius långt tillbaka i tiden.

De gamla romarna kände till konsten att barlasta sina fartyg. Den romerska flottan byggde huvuddelen av sina fartyg vid de skogrika kusterna av Adriatiska Havet. Man kan antaga, att de tog stenen till barlast på byggplatsen. Det är en god ide att använda kalksten som barlast ty den motverkar försurningen av skeppets slagvatten. Kalksten från Adriatiska Havet är påverkad av vioasvamp. Kan då ett romerskt skepp av ansenlig storlek ha förirrat sig hit upp till våra trakter?

Från historien vet vi genom den romerske historieskrivaren Tacitus att Nero Claudius Drusus, även kallad Germanicus, i sitt sökande efter Herkules Stoder år 10 f.K. seglade ut ur Medelhavet, rundade Spanien och följde den europeiska västkusten ända upp till mynningen av floden Weser. År 5 e.K. företogs ytterligare en romersk flottexpedition mot norra delen av Europa och nutida forskare anser, att denna nått Jyllands västkust. År 9 försökte romarna erövra Germanien. Detta försök slutade med en total katastrof. En romersk arme under befäl av fältherren Publius Quinctilius Varus och omfattande tre legioner, cirka 15000 man, förintades i slaget i Teutoburgerskogen.

Är 16 anfölls Germanien, det nutida Tyskland av Caesar Germanicus. Med ett stort fälttåg skulle hämnd utkrävas för det stora nederlaget, som Varus lidit i Teutoburgerskogen. Efter det stora fälttåget drogs i slutet av sommaren år 16 trupperna tillbaka. En del av armen marscherade landvägen tillbaka ned i Gallien. En annan, betydande del av armen inskeppades på den romerska flottan för att sjöledes transporteras söderöver. Vi vet från säkra källor, att denna flotta överfölls av en svår storm. Tacitus skriver (Cavallins översättning): "Och sedan blev himmel och hav ett byte för sydliga stormar, som hämtade kraft ur Germaniens fuktiga kuster, djupa floder och väldiga molnmassor, och stormarna blev än mer fruktansvärda genom närheten till Norden. Skeppen greps och kastades ut på öppna havet eller mot öar, farliga genom sina branta klippor och dolda grund. En del fartyg förliste, men flera kastades upp på avlägsna öar. På dessa obebodda öar dog soldaterna hungersdöden." Kan ett av dessa skepp ha drivits norröver, rundat Skagen och därefter av den så kallade Jutska Strömmen förts direkt in mot bohuskusten? Det är mer än troligt. Sedan har det fått sin botten uppriven av ett grund, som numer är vårt Tärneskär och där hamnade dess barlast av vioaborrad kalksten på bottnen.

Inte långt från Tärneskär ligger det ett annat skär med samma namn. Det är Kaurö Tärnskär. Här kan ett annat skeppsbrott ha inträffat för länge, länge sedan. Jag skall berätta en egendomlig händelse, som inträffade där 1851. En liten gosse, som hette Bernt Mathiasson hade fått följa med sin far ut på landvadfiske på Kaurö Tärnskär. När fadern fiskade lekte gossen vid strandkanten och upptäckte då under vattnet något, som glimmade. Han tog upp föremålet, som visade sig vara ett guldmynt. Detta mynt lämnades till prästen i församlingen och så småningom hamnade det på baksidan av landet, i kungliga myntkabinettet i Stockholm Det visade sig vara en gulddublon präglad under Ferdinand och Isabellas regeringstid i Spanien. Vi låter nu tanken gå till en annan flotta, som gick sitt öde till mötes på Nordsjön, den oövervinneliga armadan. År 1588 seglade den ut från Spanien för att erövra England. Den gick under efter att ha slagits av den engelska flottan. Endast ett fåtal av de många skeppen återkom till Spanien efter att ha seglat runt de brittiska öarna och Irland. Flera skepp förliste mot den norska kusten och troligen även mot den bohuslänska. Kanske har den lilla gossen Bernt Mathiassons guldmynt kommit från ett spanskt skepp, som förlist år 1588.

Från Skagens udde går en tidvis mycket stark ström, den så kallade jutska strömmen i östlig riktning rakt in mot den bohuslänska kusten. Denna har därför fått mottaga många vinddrivna fartyg, som där mött sitt öde. De många skeppsbrotten har dock varit till glädje för den fattiga och strävsamma kustbefolkningen. Så har det varit vid alla farliga stränder i alla länder. Från Englands sydkust emanerar en gammal kyrkobön, som säger: Herre vi bedja dig icke, att några skepp skola förgås. Men om nu så enligt din vilja sker, för dem då till vår kust till gagn för dess fattiga befolkning. Gångna tiders bohusläningar skulle mycket väl ha kunnat instämma i denna fromma bön. Då den jutska strömmen inte alltid var så stark försökte de stundom att hjälpa den med en eller annan i lönndom anlagd ledfyr till vrakplundrares hjälp.

Lucianatten 1717 kämpade ett fartyg med dyrbar last för sitt liv bland de bohuslänska skären utanför Härön. Det var destinerat till Stockholm och kom från Hamburg. Dess last bestod bland annat av dyrbara husgeråd och annat, som tillhörde prins Fredrik av Hessen, som var gift med Ulrika Eleonora, Karl den tolftes syster. Skeppet hette Jungfru Elisabet. Denna lucianatt rasade en mycket svår storm över bohuskusten, den svåraste på många år. Den är väl dokumenterad i talrika almanacksnoteringar från denna tid. Bland annat åstadkom stormen svåra skador på hus i Göteborg. Alltnog skeppet Jungfru Elisabet drevs hjälplöst in mot kusten och strandade slutligen vid Räbbehuvud på Härön. Besättningen försvann spårlöst, skeppet slogs i spillror och när den bleka decembermorgonen grydde var den lilla viken innanför Räbbehuvud fylld med vrakgods, och i strandsittarstugorna stod glädjen högt i tak.

I lasten hade bland annat ingått en liten guldvagga, en votivgåva till prinsessan Ulrika Eleonora från ett tyskt furstehus. Denna guldvagga var synnerligen dyrbar och besatt med ädla stenar. Nu försåg sig strandsittarna rikligen med det goda som vrakningen erbjöd. Enligt sägen skulle prosten i församlingen, han hette Mikael Kock, ha mutats till tystnad med en från vraket bärgad spanskrörskäpp med guldknopp. Nu skulle, allt enligt den muntliga traditionen, prosten, som var riksdagsman, långt senare vid ett riksdagsbesök i Stockholm ha medfört sin käpp. Nu var prins Fredrik emellertid bliven kung Fredrik den Förste. Under riksdagen mötte han prosten Kock och igenkände käppen som sin och till prostens förvåning skruvade kungen av guldknoppen och tog ut en rulle guldmynt, som legat gömda i käppen.

Prosten arresterades, en stor truppstyrka sändes till Tjörn för att leta efter den långt dyrbarare guldvaggan. Den bonde, som bärgat guldvaggan blev emellertid varnad i tid och hann gräva ner guldvaggan i sin åker. Åren gick, men när bonden låg på sitt yttersta biktade han sig för församlingsprästen och berättade var guldvaggan låg nergrävd. Men när prästen hade gått kände sig bonden något bättre, han ångrade sig och med sina sista krafter gick han ut och flyttade guldvaggan till ett nytt säkert gömställe. Strax därpå dog han och tog sin hemlighet med sig i graven. Men än i dag ser man folk gräva flitigt i jorden på Tjörn i synnerhet när det är tid för sättpotatisen att komma i jorden.

Sanningen är dock en helt annan än den muntliga skrönan. Vrakplundringen kom snart till myndigheternas kännedom. En rannsakningskommission tillsattes och alla, som vrakat för mer än 60 riksdalers värde dömdes att mista livet genom halshuggning på Marstrands fästning. De dödsdömda benådades dock och ingen dödsdom gick i verkställighet.

Alldeles intill Räbbehuvud ligger en vik, som heter Jungfruviken. Namnet har intet att göra med det tidigare omnämnda skeppet Jungfru Elisabet. Jungfruviken har fått sitt namn av helt annan orsak. I slutet av 1700-talet strandade här ett annat skepp, som lockats i fördärvet av en vrakeld, tänd av samvetslösa strandbor. När de arma skeppsbrutna skulle taga sig i land blev de grymt tagna av daga av vrakplundrarna. En av de skeppsbrutna var en ung kvinna, även hon slogs ihjäl. Efter denna kvinna har viken döps till Jungfruviken. Hon bar på ett finger en guldring, som den mest förhärdade av vrakplundrarna, Tjocke Tor, försökte att draga av. Men hur han än drog fick han inte guldringen av fingret. Det var som om den unga kvinnan ej ens i döden ville lämna guldringen ifrån sig. l sin avgrundslika girighet bet Tjocke Tor då av fingret och bemäktigade sig guldringen.

Den döda tog emellertid en rent fasansfull hämnd på denne vrakplundrare. Han kunde efter denna stund ej dricka eller äta. Så fort han försökte snördes hans matstrupe samman och han gick därmed en ryslig död tillmötes. (Parentetiskt kan jag konstatera, att Tjocke Tor drabbades av en sjukdom som heter primär oesophageal spasm. Den är tämligen sällsynt i sin mest uttalade form. Jag har under hela min verksamma tid som läkare bara stött på den vid två tillfällen).

Längst inne i Jungfruviken finns ett röse, uppenbarligen ett döingaröse. Det blev på 1950-talet undersökt av fackmän, bland annat av en välkänd fackosteolog. Röset visade sig gömma skelettet av en ung kvinna. Man kunde konstatera, att skallbenet på höger sida var intryckt, sannolikt av ett kraftigt slag mot huvudet, ett slag som troligen varit direkt dödande.

Många drunknade sjömän och sjöfarande har flutit iland på den bohuslänska kusten. I gamla tider har de fått sina sista vilorum på den strand, som tagit emot dem. De begravdes ej på socknarnas kyrkogårdar. Kyrkogårdarna var vigd jord och fick därför ej vanhelgas med okända, man visste ju intet om de avlidnas vandel, de kunde ju vara rena hedningar eller något ännu värre. Överallt utmed kusten, på otalet holmar och öar finns därför så kallade döingarösen, enkla stenrösen under vilka vitnade ben vilar i ro. Det hörde förr till kustfolkets sed, att då man gick i land på en ö med ett döingaröse tog man en sten från stranden med sig och lade på röset. Man lade den där för den döde, på samma sätt landborna kan lägga en blomma på en grav. Kanske garderade man sig även för, att den döde skulle ligga kvar i sitt röse och inte under stormnätter irra runt bland bränningar och skär och ropa ut sin osaliga nöd. Litet vidskeplig som jag är har jag många gånger själv stilla lagt en sten på ett röse.

På Vedholmen, som ligger strax väster om Käringön, och på ön med samma namn utanför Fjällbacka finns stora kyrkogårdar i form av stenrösen. Kyrkogårdsön i Fjällbacka skärgården talar också med sitt namn om, att där finnes sjömansgravar i form av rösen. Söder om Fjällbacka i Jorefjorden ligger en ö, som heter Stensholmen. Här finnes en kyrkogård där ett flertal stupade från det stora Skagerackslaget under första världskriget ligger begravda. Deras kroppar drevs av strömmar och vindar in till vår kust. En av de stupade, som vilar här är den tyska poeten Heintz Kinau, mer känd under namnet Gorch Fock. Ett stort tyskt seglande skolskepp är döpt efter honom. Det händer, att detta stora skolskepp då det passerar bohuskusten går in i Jorefjorden och ankrar upp. Man sätter då iland en uppvaktning, som blomstersmyckar graven på Stensholmen och hedrar därmed minnet av den man, som lånat sitt namn till skeppet.

En annan ö, som rymmer en krigskyrkogård från tiden för första världskriget är Stora Risholmen öster om Gullholmen. Här vilar under enkla granithällar fem tyska och åtta engelska matroser fredligt sida vid sida. Man kan ännu läsa deras namn, som står inhuggna i stenen. De var alla unga män, ja pojkar, som stupade i det stora Skagerackslaget 1916.

Men låt oss nu lämna alla dessa ruskigheter med kyrkogårdar och döingarösen och giva oss den verkliga romantiken i våld. Vi skall tillbaka till riddaretiden. På Bokenäset intill de av Evert Taube besjungna Malö Strömmar och Ängön ligger ruinen efter det gamla Dragsmarks kloster och dess stora Mariakyrka. Detta kloster grundades år 1234 av den norske konungen Håkon Håkansson. Klostret var under mer än trehundra år ett kulturellt centrum för det norska riket.. Det hade ett prästseminarium och var en av de viktigaste anhalterna på den stora pilgrimsväg, som från Nordtyskland, Danmark och Skåne gick upp efter svenska västkusten till Nidaros och Olov den Heliges grav. Det fick efter reformationen förfalla och efter 1658 då Bohuslän blev svenskt tjänade det som stenbrott vid byggandet av Marstrands Fästning, som delvis är byggd med resterna av en skön gotisk katedral. Kring detta kloster och trakterna däromkring utspelar sig de dramatiska händelserna i vår litteraturs största och skönaste riddarkväde. På 1350-talet då Magnus Eriksson var konung över alla de tre nordiska länderna var Kungälv och Bohus Fästning Nordens centrum. Här höll Magnus Eriksson och hans drottning Blanka av Namur hov och här blommade ridderliga seder. Här spelades på luta och här sjöngs kärlekssånger och den mest berömda av dessa är tvivelsutan balladen om Valborg och Axel.

Balladen innehåller så många verser, att skulle jag recitera den bleve jag färdig först i morgon, men sådan är kärleken. Balladen förtäljer att skön jungfru Valborg Ingemarsdotter från gården Hultås på Bokenäset var dygdigare än de dygdigaste och skönare än de skönaste. Hennes trolovade riddaren Axel var tapprare än de tappraste och ädlare än de ädlaste. De båda var i sanning lyckligare än de lyckligaste.

Efter erhållit trohetslöfte från skön Valborg sadlar Axel sin häst och rider på vallfart till den heliga staden Rom. Han skall där av den Helige Fadern erhålla de gyllene sporrar, som endast de ridderligaste av riddarna ha rätt att bära. Här erfar dock Axel ett rykte, som spridit sig bland pilgrimerna i Rom och som förtäljer, att Valborg där hemma å det svåraste uppvaktas av en kungason, en prins. Denna otrevliga person offererar Valborg en drottningtitel i utbyte mot vissa intima ynnestbevis.

Vid dessa skakande nyheter sadlar Axel sin springare och rider i sporrsträck hem till Dragsmark. Väl hemkommen finner Axel självfallet Valborg lika kysk och dygdig som han hade lämnat henne. Dock drabbas de älskande tu av ett dråpslag. Hans rival prinsen vill med hjälp av Den Heliga Kyrkan upplösa trolovningen mellan Valborg och Axel. Prinsen har för biskopen påtalat, att Valborg och Axel som barn burits till dopet av samma gudföräldrar. Härigenom har de blivit syskon och äktenskap mellan syskon är enligt Kyrkan en dödssynd. Valborg och Axel får därför träda inför högaltaret i Mariakyrkan och där får de hålla i var sin ända av en silkessölja, som biskopen under välsignelse klipper av. Därmed är deras trolovning bruten och Valborg trolovas mot sin vilja med prinsen. Det rustades nu till bröllop, men samma dag bröllopet skulle stånda utbröt emellertid ofred i landet och både prinsen och Axel måste draga ut i kriget. Det stora slaget i kriget stod på Stångenäset. Prinsen stupade döder i gräset under fiendens svärdshugg, men den ädle Axel hämnades hans död genom att slå hela den fientliga härsmakten. Härvid blev han emellertid svårt sårad och forslades som sådan hemåt för att en sista gång få se sin älskade Valborg och dö i hennes väna armar. Dessvärre dog han innan han hann fram och vid Högås kyrka utandades han sin ädla själ. På hans dödsplats droppade hans hjärtblod ned i gräset och där rann strax upp en klar och ren källa med ett vatten lika klart som hans själ. Då Valborg nåddes av budskapet om Axels död lät hon viga sig till nunna i Dragsmarks kloster och framlevde där resten av sitt liv.

"I kejsarens gård herr Axel var

hans sporrar som guld månde glimma

Sitt svärd han vid sidan bar

och lät sig ridderlig finna.

Men lyckan hon vänder sig ofta om..

 

Gud den förlåte, som orsak är

att de ej samman må vara,

som hava varann av hjärtat kär

och älska med tukt och ära.

Men lyckan hon vänder sig ofta om."

 

Det var ett litet smakprov av detta sjuhundraelva verser långa riddarepos.

Med Magnus den Blinde, norsk konung under åren 1130-1139 inleddes en ny era i norsk historia, de hundra åren av blodiga tronföljdsstrider. Hundra år, som söker sin like vad beträffar lister, ränker, lönnmord, hämnd och all annan slags jäkelskap. Tronpretendenternas antal var stort och deras levnad i motsvarande grad kort.

Jag skall nu berätta hur konung Magnus den Blinde fick sitt tillnamn, dessa händelser tilldrog sig i hjärtat av Bohuslän.

Mellan åren 1130 och 1136 samregerades Norge av två konungar, Magnus den Blinde och Harald Gille. Magnus var son till Sigurd Jorsalafar och Harald Gille var bror till densamme. År 1136 fördrev Magnus sin farbroder Harald Gille och gjorde sig till ensam kung av Norge. Harald Gille flydde till Bohuslän, samlade där en krigshär, föll in i Norge och fördrev i sin tur konung Magnus. - Nu var det Magnus tur att fly till Bohuslän och där samlade han nu en krigshär för att återtaga sin förlorade krona.

Under den tid Magnus sysslade med detta i Bohuslän mördades Harald Gille där hemma i Norge av en tredje tronpretendent, som hette Sigurd Slemmedjäkne. Denne Sigurd lyckades dock inte efter kungamordet tillvälla sig makten i Norge utan fick huvudstupa fly. Vart flydde han om inte till Bohuslän! Här slog han sig samman med den avsatte kung Magnus. I Norge hade två söner till den mördade Harald Gille tagit makten och dessa störtade nu mot Bohuslän på jakt efter kung Magnus och Sigurd Slemmedjäkne.

Kontrahenterna möttes i ett slag, som stod vid en plats, som heter Färlöv längst in i Gullmarsfjorden. Här gick det riktigt illa för kung Magnus, som blev tillfångatagen medan Sigurd Slemmedjäkne lyckades komma undan.

Haraldssönerna tog en grym hämnd på kung Magnus. Han snöptes och bländades med glödande järn varefter han sattes in i Nidarholms kloster i Norge. Härefter kallades han Magnus den Blinde.

Men Sigurd Slemmedjäkne var en synnerligen företagsam man. Han lyckades befria kung Magnus och dessa båda vapenbröder beslutade att tillsammans göra upp med haraldsönerna. Magnus den Blinde hade förvisso förlorat sin virilitet men ej sin vitalitet sin försvagade syn till trots. De båda samlade i Bohuslän en stor flotta och med denna avseglade de mot Norge. De mötte haraldssönema en andra gång, nu i ett stort sjöslag, som stod på Kosterfjorden. Denna gången gick det än värre för dem. De blev båda tillfångatagna av haraldssönema. Nu gjordes processen sannerligen ej kort med dem. De utsattes för en långdragen tidsenlig tortyr, som slutade med att man ristade blodsöm på deras ryggar. Men de var trots allt högättade och därför sattes de båda i hög. De placerades i ett bronsåldersröse på Holmen Grå utanför Strömstad. Där sitter de än i dag och grämer sig över orättvisorna i norsk tronföljdsordning. När Du seglar förbi Holmen Grå på väg in till Stömstad kan Du gärna skänka dem en tanke.

Norr om Lysekil och innanför Malmöfjorden ligger Stora och Lilla Kornö. När man en stilla sommarkväll glider in i hamnen på endera av dessa öar tror man sig förflyttad till en gången tid. Här ute finns inga bilar, inga mopeder, inga trafikljus eller övergångsställen. Detta är två små fiskelägen oförändrade sedan hundra år. För mig är de landet Idyllien. Ingenstans lyser graniten så glimrande röd, ingenstans är vattnet så gnistrande grönt och klart, ingenstans är sommarnattsvärmen så innerligt ljum och ingenstans är kaprifolens doft så härlig som på dessa små öar. Den som far dessa öar förbi vet ej vad han går miste om.

Alla människor man möter här är så vänliga och hjälpsamma. När man förr om åren kom hit möttes man på Lilla Komö av den gamle hamnmästaren Åke Conradsson. Han brukade alltid komma ombord och hälsa välkommen och överlämna en liten present. Det kunde vara ett vykort av hans älskade ö, en liten plastpåse för sopor eller en broschyr om fiske och fiskeförordningar. Vackra kvällar kunde han spela upp till dans på bryggan för gästande båtbesättningar med sitt gamla magdeburgerspel. Hamnavgifter existerade inte. l stället lade varje besökare pengar i en bössa på kajen, allt efter råd och läglighet. Hamnbössan på Lilla Komö utgörs av en ilandfluten paravan, som med färg och pensel omvandlats till ett litet konstverk i form av en fisk.

Min kärlek till dessa vackra öar väcktes redan då jag som liten pojk på 1930- och 40-talen fick följa med min far på hans tjänsteresor. Dessa resor förlade han helst till försommaren och i mitt minne framstår besöken här ute som soliga äventyr. Vi hämtades på fastlandet av en gammal fiskare från Stora Komö och färdades till öarna på ett synnerligen värdigt bohuslänskt vis, nämligen i en underbart skön segelsnipa av Gullholmen-modell. Vid början av 1900-talet var öarna livliga små fiskelägen och hemort för fraktskutor. På Lilla Kornö levde då omkring 125 Själar. Männen var storsjöfiskare och låg långa tider ute på havsfiske. dels på bankarna utanför Norges västkust, dels vid Island.

År 1900 blev en av deras stora högsjöbåtar borta med man och allt. Båten hette Prins Eugen och var från Lilla Komö. Tolv unga män omkom. Hemma på ön blev det sju änkor och 20 faderslösa barn. Sorgen var överväldigande för det lilla samhället, men det reste sig.

År 1919 föll nästa hårda slag mot denna lilla ö. En mina från första världskriget hade flutit i land och ungdomarna på ön samlades för att desarmera den. Detta var en riskabel syssla. Minan exploderade och dödade åtta unga män i sina bästa år. Men åren gick och 1939 då andra världskriget utbröt hade båda öarna en större befolkning än tidigare. De hade både småskola och folkskola. Sedan förändrades tiderna för både högsjöfiske och fraktfart och för något tiotal år sedan fanns ingen bofast befolkning kvar på någondera ön, alla flyttar inför vintern in till fastlandet.

Någon gång på 1980-talet såg jag en notis i en dagstidning. I sin enkelhet utmanade den verkligen löjet. Kungliga Sjöfartstyrelsen hade funnit, att den Kornöbo, som sedan decennier fört postbåten ut till öarna i ur och skur, i stiltje och storm inte var behörig för sin syssla! Själv skulle jag inte kunna tänka mig en bättre rorsman än en gammal kornöfiskare.

På både Stora och Lilla Kornö möter man den typiska bohuslänska fiskelägesbebyggelsen. Husens placering, grändernas förlopp och trädgårdarnas utbredning, allt är underkastat berggrundens form. Husen ligger till synes huller om buller, ofta med husknuten eller verandahörnet djärvt skjutande in på granntomten. Gränderna slingrar och buktar i sina förlopp och går backe upp och backe ner på ett underbart fantasieggande sätt. Gångbanan består oftast av den röda granitberggrunden, några meter här och där avbruten av smågatsten eller kullersten. Som en eftergift ser man på enstaka ställen en asfaltbeläggning. Husens arkitektur visar en otrolig variation av snickarglädje och deras färgskala fångar ögat. Trädgårdarna är ytterligt små, men å andra sidan prunkar de i en otrolig färgprakt där de i små terrasser utnyttjas till sista gnuttan jord.

På Stora Komö ligger, avskilt från den övriga bebyggelsen, på en udde mot öster en liten röd stuga. I denna bodde under en kort period på 1850-talet författaren och poeten Wilhelm von Braun. Han var född 1813 och var under sin livstid uppskattad för sina glada och galanta dikter. I en tillfällighetsdikt från 1843 kallad "Sillens Återkomst" skriver han inför ett rykte om en ny sillperiod som följer.

"Då vi ställe oss i leder,

Fylla i vår bål med lust,

och marchera mangrannt neder

till den bohusländska kust

Kasta våra gam

Klang I Bacchi barn

Intet kostar sillsalaten

Vi blir rika män i staten"

Han var en glad levnadskonstnär, som trivdes på sitt "Håskär", som han kallade sin boning. Ofta festade han om med vänner bland badgästsocieteten i Lysekil. Han roddes till och från Lysekil av en fiskare från Stora Kornö. När han på hemvägen till ön kände sig allt för varm efter festandet lät han sig med en lina bunden kring bröstet bogseras efter båten. Man förundras ej över, att han efter en sådan tur fick lunginflammation och dog 1860. Han ligger begraven på Uddevalla kyrkogård. Härigenom fick han en önskan uppfylld. Vid ett tillfälle tog han tillsammans med August Blanche en nattlig promenad på denna kyrkogård och yttrade därvid: "Ack, den som bodde här. Här är så tyst överallt. Och tystnaden är min bästa vän. Den som kryper till kojs här vaknar utan huvudvärk."

Den röda granitens område sträcker sig från Gullmarsfjorden i söder till Grebbestadstrakten i norr. Redan ett par öar i Gullmarsfjordens mynning lyser av röd granit och ger liv åt landskapet. I detta röda stenrike ser man överallt spår av stenhuggeriverksamhet. På sina håll kan man tala om en ren naturförstöring. Det är för oss i dag med vårt sinne för naturvård helt ofattbart hur denna hantering kunde fortgå i sådan grad. Hur kunde de underbart skönt skulpterade bergen få knackas sönder till gatsten och kajskoningar? Vi bohusläningar kan visserligen glädja oss åt, att vart vi kommer i Europa kan vi trampa vår hembygds sten under fötterna, men det är en ringa tröst för priset av ett sargat landskap. - Vi får dock förlåta gångna tiders stenhuggare, ty stenen byttes mot bröd till en utfattig och ofta svältande kustbefolkning. Vad jag däremot ej kan förlåta är ett nutida överflödssamhälle, som lät en av Bohusläns vackraste fjordar, Brofjorden, bli säte för petrokemisk industri.

En av de mest sönderhuggna öarna i Bohuslän är Malmön, under många år centrum för stenindustrin. På Malmön bodde förr ett egendomligt folkslag, som först under de sista decennierna av 1800-talet assimilerades i den övriga befolkningen. De kallades Malmöpyttama och utmärkte sig genom sin småvuxenhet, sitt mörka hår och en lätt gul-brun hy. De levde på sin ö och isolerade sig så gott de kunde från omgivningen och de gifte sig inte utanför ön. Enligt folktro hade de för mycket länge sedan kommit över havet och bosatt sig på Malmön och förlorat minnet av sitt ursprung. Så sent som från mitten av 1800-talet vittnar en mängd tingsprotokoll och husförhörslängder om deras särart. De betraktades med överseende av den omgivande befolkningen, ansågs för mindre vetande och hade svårt att underordna sig det omgivande samhället.

De hade av sed en hövding, som vid ting och skatteuttag förde deras talan. Om de någon gång besökte fastlandet gjorde de det alltid i flock och åtföljda av sin hövding. De var duktiga sjömän och livnärde sig på havsfiske. År 1826 omkom en stor grupp malmöpyttar vid en svår storm, som överraskade deras fiskeflotta till havs. Sedan dess var pyttama bara en ringa folkspillra, som levde kvar på sin ö.

Vid mitten av 1600-talet hade de en hövding, som hette Starke Jakop, om vilken sägner och traditioner ännu vet berätta på Stångenäset och Sotenäset. Denne Starke Jakop är en historisk figur, som finnes säkrad i husförhörsprotokoll och ej minst i tingsprotokoll. Enligt domboken för Sotenäset för 1668 var han instämd till tinget för "oskicklighet inför rätten". Några månader senare var han ånyo inför rätten och protokollet berättar denna gång: "Jakop på Malmön frågade allmogen, om det icke skedde med deras samtycke, då han talade på deras vägnar för mantalsskrivaren. De sade, som tillstädes var, alla ja. De kunde icke alla tala med honom och göra oljud. De voro icke varse vid samma skatt. Hade de något försett sig, bedje de om nåde för sig och Jakop".

Han sägs ha varit huvudet högre än alla sina Malmöpyttar, och när hela flocken var ute och gick till kyrkan i Askum gick Jakop i spetsen med en knölpåk i handen till deras försvar. En gång lär de på väg till kyrkan ha mött en folkilsken hund, som gick till angrepp mot de små pyttarna. De blev då mycket rädda och bad Starke Jakop att slå ihjäl hunden, vilket han också gjorde. En annan gång hade en av bönderna på fastlandet släppt ut en bagge till sommarbete på Malmön. Denne bagge skrämde pyttarna så, att de bad Starke Jakop, att slå ihjäl honom. Pyttarna trodde, att baggen var det stora odjuret från Uppenbarelseboken. Jakop slog sin knölpåk i huvudet på baggen så att denna föll ned och dog ihjäl. Det förvånar mig ej det minsta, att Starke Jacop då och då hamnade inför tingsrätten.

Mycket mer har jag att berätta om Bohuslän och bohusläningarna men nu får det vara nog för denna gången. Förhoppningsvis ses vi någon gång i en segelled, på en strand eller en brygga i Bohuslän.