Ut öfver Käringöns klippiga grund välla templets spröda klocktoner. Det är helgdag - större helgdag än vanligt, ty den nya orgeln skall vigas in.

Redan vid första ringningen börjar templet att fyllas. Det är de äldsta som stappla dit, rädda att ej få plats, ty det rymmer ej så många hundra och öns befolkning har gått upp till emellan 6- och 700.

Det är så prydt där inne, de vackraste växterna ifrån öns många stugor hafva fått sin plats i templet öfver denna söndag.

(Orgeln kostar omkring 5000, är byggd af Eskil Lundén och påbörjades i våras.) Hälften af summan, har direktör G. D. Kennedy gifvit. Han tillhör öns stamgäster och tycks hafva ett varmt intresse för dess görande och låtande.

Efter gudstjänsten sjöng pastor Rog­berg “Hur ljuft det är att komma”, ackom­pan­jerad af orgel och fiol; dessutom spelade fröken Trotzig Raffs Cavatina för fiol.

*

Nu är orgelinvigningen ett minne blott, ty dagarna rinna fort vid bruset af västkustbränningar.

Det är ej många badgäster kvar här på Käringön, kanske t. o. m. ena handens fingrar skulle räcka till för att räkna deras antal. Men det vill ju äfven ett visst mod till att nu vara här, ty är månen molnskymd är det svårt nog att taga sig fram om kvällarna i mörker och på ojämna stenhällar. Men till Lotsberget drages man, där blir man sittande.

Måseskärs fyr blickar så hemlighetsfullt ut öfver hafsytan – och långt bortifrån blinka Hållö fyr och Hamneskärs fyr på Pater-Nosterskären tillbaka. Det är som talade de om en lockande Loreley – om snärjande sjörå och spelande näck — och hafvets trolska skimmer lyser på den breda månvägen medan bränningens suckan slår emot klipporna.

Men är det riktigt siktigt kan man äfven se Väderö-bodfyr, norr om Smögen, ja, t. o. m. Vinga fyr på Skagern.

Det är svårt stt slita sig därifrån, man kunde ju sitta där hela natten – drömma med vaken blick!

Käringön har fått en väg, kanske den skall heta landsväg — 600 meter lång är den och tre, möjligen fyra kärleksfulla personer kunna gå i bredd. Det är en lycka att äga den vägen. Öns ungdomar gå den hvarje dag. Den är mötesplatsen, den är allas egendom.

Det är omöjligt att beskrifva den charme, som hvilar öfver ön och dess befolkning. Det är så snyggt och prydligt öfver allt. Ingen tanke på låsta dörrar. Hvem skulle man låsa för? Och hvarför skulle det finnas polis i ett sådant samhälle? Det finnes ej heller. Däremot finnes det både lotsar och lotsålderman och tullkarlar.

 Och lotsarna hafva liksom det mesta att säga här på ön, och det är de som äga de vackra kossorna och som hafva rättighet att förbjuda andra att hafva några. Här finnas två skolor, två handelsbodar. Och har är vaket politiskt lif. Vid sista riksdagsmannavalet lär det varit 5 liberala, medan de moderata voro mellan 2, 3 hundra. Här finnes ingen fabrik, inte ens en den minsta lilla sill- eller anjovis- dito — och det kan man väl säga tillhör ovanligheten, då man är på västkusten.

Däremot bedrives fisket i stor skala här, d. v. s. det har bedrifvits, nu medan kriget varar är det för riskabelt att gifva sig ut på storsjöfiske till Doggersbank, Shetlandsöarna, eller väst nord väst ifrån Egersund i Norge, under det för sjömännen eller kanske snarare fiskarna gemensamt gående namnet Burrarna (uppkommet genom att de på botten af denna plats fiskade upp "burrar"), som sagdt, nu är det för riskabelt att gå så långt ifrån hemlandet. Därför få de stora kuttrarna ligga för ankar medan tre, fyra fiskare i hvar ordinär fiskebåt (oftast försedd med motor) gå öfver till Skagern (tager i bästa fall fyra timmar) och fiska makrill. Om kvällarna gå de in i Skagerns hamn, sälja dagens fångst, oftast 80 öre tjoget för makrill, medan de här på västkusten taga minst 10 öre styck för en rätt liten makrill. Det som ej blir såldt salta de ned, ty tomkärl och salt hafva de med och matsäck, som förslår i tre veckor. Efter denna tid återvända de till sin ö igen, hvila upp sig i några dagar, få ny matsäck och rent med sig och så bär det af igen.

Men det heter väl inte för inte Käringö, det är också kvinnorna, som regera på ön. — "Hur skulle det annars gå", sade mig en trohjärtad, pigg gumma, som jag språkade vid. — "Karlarna äro ju mest borta, då de komma hem lämna de oss förtjänsten, de vet väl de, att vi ä räddare att förstöra pengarna vi än de.

Och hur skulle det gå. om de skulle sköta om sån’t som tillhör lande’ – de, som mest ä ute på sjön. – Vi betala skatten, taga hem bränsle, ordna med sånt som skall ses till och få vi någe’ öfver af pengarna så finns här både postsparbank och bank".

Det är kvinnorna, som på våren bära hem veden ifrån ångbåtsbryggan, som frakta potatisen, mjölet etc. Det var äfven de, hvilka en gång i tiden buro jord till de kala klipporna, hvilka utgjorde pastor Simsons sterila "trädgård" – men som tack vare denna offergärd af kärlek blef ett helt litet Eden midt ibland all den öfriga stenvärlden.

Men Simson var en väldig man och kvinnorna visste nog att de voro skyldiga honom mycken tack, ty innan hans regemente började på ön, var det ett vildt och oregerligt släkte där, och dryckjom och all annan last voro hvardagsmat.

Det påstås att Simson hade både andlig och fysisk kraft, och där det ena ej hjälpte, togs det andra till hjälp – och snart var ön ett mönster för andra samhällen.

Ja, det vore väl tusen historier att berätta om honom, men det blefve för långt, blott en liten sak måste nämnas. Simson var grufligt svag för ordnar, men han ägde ingen. Då kung Oscar en gång skulle besöka ön, lät Simson måla vasen på gallionsbilden, som utgjorde en prydnad i hans trädgård. Nå, majestätet kommer, ser och beundrar, men märker med häpnad den stjärnprydda bilden och frågar Simson hvadan detta.

–Jo, ers majestät, jag tyckte att någon på ön borde äga en sådan – blef svaret.

Vid nästa stjärnfall fick Simson sin orden och den bar han vid alla tillfällen – t. o. m. på sin nattrock – påstods det.

Redan medan han lefde ordnade han med sin och sin hustrus gemensamma grafvård. Och på den resta stenen på kyrkogården stod det och står:

Härunder hvilar den förgängliga delen af Pastorn och

Käringön är ett rikt samhälle, det vet ej hvad fattigvård vill säga. Den minsta lilla stuga är så prydlig och ren. Hundar finns det godt om, två kronor i skatt om året betalas för dem.

I småbacker dörja de makrill eller fiska kolja, berggylta etc., det göres af männen, som äro för gamla att gå på storsjöfiske. I småbåtar sitta de allra äldsta och småpojkarna, äfven de på fiske.

En bit ifrån Käringö ligger Vedholmen. Den är underbart tjusande, med sin rika matta af ljung, t. o. m. lyckoljungen, den hvita, finnes där. Harar finnes det godt om. Det är svårt att säga hvem som känner sig mest öfverraskad, den intet anande "upptäckaren" eller den skuttande haren. Jag tror den förstnämnde.

Det är på Vedholmen, som de namnlösas kyrkogård finnes. Förr fingo de döda som flöto i land ligga i ovigd jord, nedgräfda hvar det föll sig, men genom grefvinnan Hamiltons, född Beck-Friis, försorg har nu denna lilla vigda kyrkogård eller grafplats ordnats.

Hur oändligt vemodigt är det ej att se de namnlösa korsen på ön här ute i hafvet. Hvad af lifvets största lycka, största sorg och ångest kan ej finnas förborgadt där? – De namnlösas kyrkogård skulle kunna tälja mången underlig saga – och då skymningen faller på, svepande in den lilla inhägnaden och hela ön i sin dunkla slöja – då är man glad att återvända till Käringös skrofliga klippor – ty där är det lefvande, pulserande lif –och det är godt att ej känna ensamhetens tyngande majestät – så här på sensommaren, då mörkret kommer och hafvet ligger vida rundt om – i suckande grubbel öfver kommande vinterstormar.

Käringö i augusti 1915.