Infört den 28 sept 2001 i Lysekilsposten och Stenungsunds-Posten med Orust-Tjörn

Hummerfiskeförbudet har gamla anor

av

Sven H. Gullman

Måndagen den 24 sept var efterlängtad av många kustbor i Bohuslän. Från kl 7 på morgonen var det fritt fram att sätta ut tenor (obs den "rätta" västkuststavningen), garn och ryssjor och därmed startade årets hummerfiske efter ett förbud som pågått sedan den sista april. Anledningen till förbudsperioden är lätt att förstå. Under den tiden infaller både skalömsningen och lekperioden.

Att hummern är fredad under en viss tid på året känner alla till, däremot kanske inte att det går tillbaka på en lång tradition med kunglig reglering. Perioderna har växlat under tidernas lopp. För 50 år sedan gällde förbudet under tre månader, från den 15 juni till den 15 september. Går man ännu längre tillbaka i tiden rörde det sig om andra tider.

Sedan hur långt tillbaka hummern fredades är för skribenten obekant. Däremot finns för 1840 en klar dokumentation. Söndagen den 21 juni detta år hade kontraktprosten i Morlanda pastorat bestämt att både i huvudkyrkan och i kapellförsamlingarnas kyrkor i Fiskebäckskil och Grundsund samt på Gullholmen, Käringön och Mollösund skulle för fjärde året i rad ett viktigt meddelande läsas upp från predikstolen. Det var Kongl. Majestäts Nådiga Kungörelse av den 21 april 1837 och den gällde "förbud emot fiskande och försäljning af hummer ifrån början af Julii till medlet af September månad hvarje år". Sannolikt hade andra regler gällt före 1837.

Av praktiska skäl utnyttjade staten predikstolarna för att nå ut med viktig information. Myndigheterna kunde då vara säkra på att alla, direkt eller indirekt, skulle ta del av den.

Den 10 maj 1840 läste prästerna i Morlanda pastorat upp en nådig förordning från den 21 januari 1773 "om straffets skärpande för den som mjölkar annor mans ko, får ellet get".

Samma söndag som hummerkungörelsen blev pålyst upphävdes en föreskrift "för dem, som utan Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd företaga resor till utrikes orter, att ställa borgen för deras återkomst, eller viss penningesumma nedsätte".

Den 2 juni 1840 hade Kongl. Maj:t beslutat en förlängning "i öfverenskommelsen med Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland, rörande lösdrifares, tiggares och förbrytares återsändande, från det ena Riket till det andra". Denna kungörelse fick kyrkfolket i Morlanda vidsträckta pastorat lyssna till redan den 12 juli.

Under två söndagar lyssnade måhända fiskare extra noga på vad som lästes upp. Den 6 sept samma år gällde det en kungörelse från Förvaltningen för Sjöärendena angående "Fiskare-fartygens befrielse från skyldigheten att begagna Lots".

Den 18 sept två år senare läste prästerna upp "Kongl. Maj:ts och rikets Commerce-Collegii kungörelse angående särskilda förmåner vid idkande af storfiske med sådane fartyg, som af Engelsmän och Holländare dertill begagnas".

Predikstolen var som synes också statens effektiva informationsverktyg.