[Bearbetning för webbsidan av underlaget för ett föredrag i Bohusläns Gille, Stockholm, den 19
november 2004.]
Bohusläningarna Den enda odisputabla merit jag har för att tala över ämnet ”Bohusläningarna” är att
jag har förundrats över bohusläningar i så länge jag kan minnas. Göran C-O Claesson
-- enligt Axel Em. Holmberg och två av Malmöbarnen
Det första jag lade märke till var att det fanns
olika folkslag bland bohusläningarna,
dvs de jag observerade på Malmön. Där var männen till sjöss eller högg
sten. De sjöknutna släkterna, bland dem min, var ofta schartauaner, de stenknutna
var ofta syndikalister eller socialister. Min faster gifte sig med en av dem, Oscar
Lundén, en man så intressant att Bengt Haslums ballad om honom kom att ligga på
Svensktoppen i flera veckor.
Det hade också för länge sedan funnits ett tredje folkslag,
Malmöpyttarne eller
Malmöbarnen. Det var spännande för mig som liten nyfiken grabb att höra om dem.
Extra spännande blev det en dag när jag var tio år. Då kom jag underfund med både
att min far härstammade från Malmöns äldsta befolkning och att detta hölls hemligt.
Varför var det viktigt att inte härstamma från Malmöbarnen? Jag återkom till
den frågan då och då under uppväxten. Så småningom fick jag lust att gå till
källorna och fann den vida lästa ”Bohusläns historia och beskrivning” av Axel Em.
Holmberg. Det är en rik och mångsidig bok. Bl a innehåller den en dialektordlista. I
kväll citerar jag emellertid bara vad han skriver om bohusläningarna. Det blir
många citat, i allmänhet avkortade. (Den som önskar läsa dem oavkortade är välkommen
att kontakta mig.) Här kommer det första:
”Lågväxta, enfaldiga och folkskygga, med mörk hy och gnällande uttal,
hvartill kommer en egen hufvudskålsbildning, hänvisa Malmöbarnen eller Malmöpyttarne
på ett helt annat ursprung än länets öfriga befolkning.”
Vilket ursprung hade då länets övriga befolkning? Holmberg berättade om det.
Ännu mer berättade han om sin egen tids Bohuslän och bohusläningar. Så intressant
blev det han berättade att hans bok, som trycktes första gången 1842, fick en ny
upplaga 1867, en tredje 1913 och en fjärde 1979.
I förordet till första upplagan framhöll Holmberg att han inte skrivit för de
lärda utan hållit sig till ”nakna berättelser, med undwikande av alla djupsinniga
undersökningar i oträngda mål”. I andra upplagan finns i stället ett förord av Gustaf
Brusewitz som också försett Holmbergs text med kommentarer och en del tillägg
och ändringar. Det förordet återges i faksimilupplagan 1979, och då tillsammans
med ett förord av Olof Ljung som berättar om både Holmberg och Brusewitz.
Vem Holmberg var
Holmberg var född 1817 i Stockholm. Fadern dog tidigt. I stället fick han en
hård och fordrande styvfar men stimulerades av en lärare som gav ut historiska
böcker. Familjen flyttade 1930 till Halland. Holmberg begav sig som 17-åring till
Göteborg och klarade sig bra först hos en handelsman, sedan som inspektor på ett
gods. Han beskrevs som stark, arbetsvillig och uppkäftig.
Han prästvigdes i Lund 1840 och blev pastoratsadjunkt i norra Bohuslän där
han deltog i allmogens sysslor. Efter boken om Bohuslän gav han ut ”Skandinaviska
Hällristningar”, ”Hassliedalen”, ”Nordbon under hednatiden”, ”Dragsmarks kloster”
och ”Sagan om Axel och Valborg”. Han kallades till medlem i Kongel. Nordiske
Oldskrifts-Sellskab och Kungl Vitterhetsakademien.
Holmberg sökte aldrig befordran och fortsatte som pastoratsadjunkt men
flyttade till Stockholm. Han avled ogift 1861. Vännerna reste en bautasten med runinskrift på Norra Begravningsplatsen
. (Grind 5, Kvarter 2, Gravplats 84.)
Gustaf Brusewitz. var dövstum från fyra års ålder men en skicklig tecknare.
Holmberg uppmanade honom att ”genom afritning bevara utseendet av fornminnesmärken”.
Därmed blev han en ivrig värnare av fornminnen och så småningom
intendent för museet som förlades till Ostindiska Compagniets byggnad i Göteborg.
Vad Holmberg berättade om bohusläningarna
Vad säger Holmberg om bohusläningarna? Det som slår en är att han delar upp
dem i olika folkslag:
”Den gamla Bohuslänska stammen qvarlefver oblandad i det inre av landet. En
sträfvare ansiktsbildning, en ädlare själsnatur, bättre bibehållna traditioner och fornnordiska
ord i dialekten bära vittnesbörd. På stranden synas främmande inympningar,
och södra skärgårdens bebyggare härstamma ifrån det folk, som från alla
rikets kanter äfvensom från utlandet ditströmmade under det sista sillfisket.”
Varför ”ditströmmade” folk bara till södra skärgården? Det förklaras i den
artikel på Gillets hemsida som Sven Gullman skrivit om sillperioderna. Jag
fortsätter emellertid att citera från Holmberg.
”Bohuslänska männen äro af reslig och stark kroppsbyggnad, med manliga och
uttrycksfulla, fastän grofva, anletsdrag. Qvinnorna äro ock resliga, men just icke
välformade, undantagande på Tjörn, och vackra ansikten äro sällsynta, utom i
skärgården och på de ställen, där befolkningen icke ursprungligen är ren Bohuslänsk.
Uddevallatrakten har väl haft rykte för sina vackra qvinnor, men denna
heder torde numera böra uteslutande tilläggas sjelfva staden.”
Holmberg berättar att folket i norr kallas
håttar och att det bland dem finns en
minoritet, skråfhåttar. De senare är ”andryga”, dvs undviker andra släktförbindelser
än sinsemellan, och utmärka sig genom ovanligt reslig växt och mörklagdhet.
Även tjörnborna undviker gemenskap med sina grannar.
”Märkligt nog anmärkte man redan i äldsta tider en olikhet i lynnet hos
Norr- och
Söder-Bohuslänningen. Vid hvilken jemförelse som helst måste den förre vinna.
En utmärkt liflighet karakteriserar inbyggarne i norr; men framstår icke så skarpt i
södra Bohuslän. På Tjörn samt hos fiskare och strandsittare i södra skärgården
saknas densamma alldeles.”
”I öfvrigt är den äkta Bohuslänningens lynne friskt och lefvande, men brutet
och ojemnt. Han är öppen, redbar, gästfri, hjälpsam och arbetsam; men äfven
lättsinnig, högmodig, obändig och stridslysten, samt tarfvar kraftfulla embetsmän,
om han skall hållas inom skrankorna. Om man hos fiskarena och strandsittarne i
södra skären skulle märka en iögonenfallande frånvaro af ädlare drag, så bör man
beklaga, men ej fördöma dem. De äro Svenska nationens parias. Af en dålig race,
utan all undervisning och sedlig uppfostran, kämpande med armod och uselhet ifrån
vaggan, förtryckta och utsugna av alla äro de endast betänkta på medel att uppehålla
sitt eget usla lif.”
”Allmogens sätt att vara är ganska hyfsat och på flera ställen, särdeles i trakten
av Uddevalla, vida mer, än man har rättighet att vänta. Fjellbygdens står i detta fall
vida efter; på de ställen i skärgården där bebyggarne utbytt fiskarens yrke mot
sjömannens, har en större hyfsning vunnit insteg. En brist på renlighet ligger i
synnerhet qvinnorna till last. I fjellbygden träffas riktiga amazoner, och den
allmänneliga kärleken karakteriserar nästan öfver allt Bohuslänskorna.”
”Allmogens upplysning är i allmänhet ganska klen. Massans bokliga vetande är
på många ställen inskränkt till katekesens innehåll. Jemförelsevis få kunna skrifva.
Orsaken är icke någon tröghet hos folket, tvärtom har detta både kunskapsbegär och
en förträfflig fattningsförmåga, utan den ligger deruti, att skolväsendet hittills
ingenstädes i riket, med undantag av Lappmarken, stått på sämre fötter än i Bohuslän.
Denna allmänna okunnighet är så mycket skadligare, som i folkets lifliga lynne
ligger en lätthet för intryck och ett nyhetsbegär, hvilka göra detsamma till offer för
hvarje andeligt bedrägeri. Lyckan i olyckan är likväl, att yrseln lika lätt upphör, när
den verkande orsaken aflägsnas. Det är med Bohuslänningen som med biet: han
svärmar ej längre, än visen är tillstädes.”
Bohusläningarnas förfäder
Holmberg beskriver Bohusläns historia ända från stenåldern och ger då idéer om hur
de olika bohuslänska folkslagen kan ha uppkommit. Stenålderns folk, alltså urinvånarna,
anses ”hafva tillhört ett folk, beslägtadt med nutidens Lappar, Eskimoer
och andra folk av den hyperboreiska stammen.” De ansågs komma från det
”nordliga Asien”. Hällkistorna anser han ha kommit med ett bronsåldersfolk, ”en
Asiatisk folkstam, häfdernas Joter, sagans Jättar, hvilka namngifwit Jutland
(Jotland) och Jotunheim.”
Tro nu inte att dessa var våra förfäder! I fortsättningen säger Holmberg att
joterna ”av våra förfäder, wid deras invasion, undanträngdes till de fjellar, som
skilja Scandinaviens brödrariken, och hwarest man ännu tror sig finna ättlingar av
en från wår skiljd stam”.
Våra förfäder var enligt Holmberg ”af samma stam, som, enligt allmänna tron,
utflyttade från Swarta och Caspiska hafwens grannskap, och omkring år 100 före
Christi födelse inträngde i Norden.” Detta stämmer med Snorre Sturlassons inledning
till Norska Kungasagor. Där beskrivs asarna som en folkstam och Oden som
deras karismatiske hövding, för att nu använda dagens språkbruk. Han började
dyrkas som en gud efter sin död och därmed blev asarna gudar.
När Holmberg skrev sin bok, var alltså ännu ”allmänna tron” att det var verkligheten
som Snorre beskrivit. Samtidigt växte emellertid den kritiska historieforskningen
fram — och med den så småningom en helt annan ”allmän tro”,
nämligen att Snorre hittat på historien. Att denna senare tro fortfarande är mycket
stark kom fram när Thor Heyerdahl för några år sedan talade om att han planerade
göra utgrävningar i Asov, vid Dons mynning, staden som tidigare hette Asgorod
vilket han tolkat som Asgård. Norska professorer blev då våldsamt upprörda, och
upprördheten satt i även sedan Heyerdahl publicerat boken ”Jakten på Odin” som
han skrivit tillsammans med Per Lillieström.
Före Harald Hårfagers enande av Norges fanns, skriver Holmberg, ett rike som
hette Alfheimer och hade sitt kärnområde mellan Göta Älv och Glomma. Det kan ha
hetat så på grund av de två stora älvarna eller för att det styrdes av en kungaätt där
Alf var det vanliga namnet. Det fanns alfer även på Jylland och ett folk i Skottland
som kallades Alp-inn. ”Men”, skriver Holmberg, ”att här bott en, ifrån Nordens
öfvriga invånare, till lynne, seder, språk och utseende skild folkstam Alfer, är en
hypotes, som, ehuru gammal den än är, likväl är tagen ur vädret.” En annan sak är,
skriver han, att invånarna i Alfheim kan ha kallats alfer.
I den av Brusewitz kompletterade och ändrade upplagan 1867 blir emellertid
alferna upphöjda till ett särskilt folk. ”Flera af nutidens skarpsinnigaste
historiska forskare” säger att de keltiska hillevioner som omnämns av Plinius d ä i
början av vår tideräkning är alferna i Bohuslän.
Efter enandet av Norge delades landet mellan Svinesund och Göta Elv i det
nordliga Ranrike, som sträckte sig långt upp i de dalsländska skogsbygderna, och
Elfsyssel närmare Göta Älv. Gränsen gick vid Lane Härads nordgräns. Elfsyssels
invånare var ”de argaste och mest trätlystne av alla Norrmän och buro därför
namnet Elfargrimar, de bistre vid elven, ursprungligen ett hedersnamn.” Under
1200-talet hölls Elfsyssels lagting på Bagaholm i Nordre Älv som då var Göta Älvs
huvudfåra, och där byggdes 1308 Bohus slott som på 1400-talet gav upphov till
namnet Bohuslän.
Efter att Holmberg i Snorres anda presenterat ”våra” förfäder, folket som
undanträngt invånarna, fortsatte han:
”Att den om metallers bruk okunniga befolkningen måst vika för en annan
stam med högre bildning, tarvar ingen förklaring. Sannolikt upptogos qvarlefvorna
af ifrågavarande befolkning bland stamförvandter, komna den norra vägen in i
Skandinavien, och kunna sökas ibland våra lappar. Efter denna förutsättning vore
det så mycket egnare, om någon lemning af dessa våra urinvånare kunde anträffas i
bygder, där deras stam för årtusenden sedan gått under. Länge tvekande har jag
funnit mig på flerfaldiga grunder nödgad antaga, att sådant verkligen är förhållandet
hvad den ända till för några årtionden sedan i oblandadt skick bibehållna befolkningen
på Malmön vidkommer, och jag har haft tillfredsställelsen att finna samma
antagande gilladt av några vårt lands utmärktaste vetenskapsmän.”
Att blåsa upp antagandet om Malmöbarnen till
nästan sanning var ingen
tillfällig nyck hos Holmberg. Han vidareutvecklade det arbetet i ”Nordbon under
hednatiden” som kom ut 1854. Malmöbarnen gjordes till ett av bevisen för att våra
förfäder varit ett överlägset erövrarfolk och trängt undan primitivare invånare. Där
återgav han till och med rykten om att de hade god hand med trolldomskonsten.
Malmöbarnen hade därmed förvandlats från en udda grupp som man på fastlandet
berättade historier om — ungefär som danskarna berättat Mollbo-historier ända
sedan 1700-talet — till en spillra av en annan ras. Därmed kom de att väcka stor
intresse bland rasbiologer i Sverige och även i Norge.
Uppfattningen om bohusläningarna hos två ättlingar till Malmöbarn
När min far, Carl-Otto Claesson, på 1930-talet skrev sina minnen från barndomen och
ungdomen, blev hans härstamning från Malmöns urinvånare en av de intressanta
fakta som han inte skrev om. Hans minnen utgör nu första kapitlet i en bok om
hans liv som i början handlar om hur han som ung sjöman under första världskriget
överlevde tre torpederingar och hur han som seniorstyrman under det andra
fick transportera krigsfångar och krigsbrudar . I väntan på utgivning är bokens
arbetsnamn ”Från livbåt till flytande palats”.
I den boken kommer det fram den hur han uppfattade bohusläningen. Läsaren
märker att det främst är en sjöman han tänker på när han skriver om bohusläningen
och att han hade en mycket bestämd uppfattning om både denne och dem han jämförde
honom med. Den bohusläning han beskrev som ung var misstänkt lik den
sorglöse unge man han själv var då.
Ännu när min far skrev sina minnen var generaliseringar lika hämningslösa
som under Holmbergs dagar. Folk framförde ogenerat i tal och skrift påstående om
t ex judar, skåningar, bönder och sjömän. Min far reagerade starkt mot landkrabbornas
nedsättande syn på sjömannen men kunde själv skriva sådant som i det här
exemplet:
”Skepparen hade verkat nedstämd, och idag hade detta slagit ut i full blom. Vi
förstodo honom delvis, eftersom han var skåning. Han var säkert en god svensk
man. Men han var skåning, alltför framåt och alltför sparsam.”
Skåningar och judar kunde helt enkelt inte som bohusläningar och norrmän
vara riktiga sjömän eftersom de höll reda på sina pengar! Den unge sjömannen
stämmer alltså med Holmbergs tro att kustfolket i södra Bohuslän bara lever ur hand
i mun. Den mogne sjökaptenen, däremot, sade i stället så här om de olika folkslagen:
”Skall jag välja besättning i en liten båt, så tar jag helst bohuslänningar. Men i
stora båtar, som amerikalinjens, måste jag erkänna att skåningar och stockholmare
ofta är bättre. De är smidigare.”
Övertygelsen om att bohusläningar går särskilt bra ihop med norrmän påmindes
jag om vid besök i Brooklyn där min fars kusin Claes Peterson bodde. Han
var timmerman och formsnickare och fick de flesta av sina uppdrag från den lokala
fackklubben. Jag följde dit en gång och fick klart för mig att klubben hade ca 1100
medlemmar varav tusentalet var norrmän och resten bohusläningar.
Det var självklart i min sjöknutna omgivning att bohusläningen var egensinnig,
osmidig och måste få rå sig själv. Det var lika självklart att man med bohusläningar
främst menade sjömän och fiskare. Jag fick en tydlig demonstration av det när jag
under kriget som fjortonåring fick lust att arbeta på ett jordbruksläger nära
Ljungskile. Tänk att pojken vill fara in bland bönderna!
Reaktionen blev ännu tydligare när jag inför den följande sommaren anmälde
att jag ville tjäna dräng hos någon bonde. Första erbjudandet kom från Svarteborg.
Den trakten uppfattade min omgivning nästan som utanför civilisationen. Då var det
mer spännande, rent av romantiskt, med Dalarna, och där var jag också dräng den
sommaren.
Det bohuslänska under min barndom, det var inte minst min mors roliga
historier, framförda på dialekt. Roligheten bestod som bäst i att en person röjde
lägre klass och underläge genom att tala bohuslänska men ändå lyckades snoppa av
en högre ställd person som talade ”riktig svenska”. Ett exempel är vad prosten
Lüsch fick höra när han försökt få en ogift flerbarnsmor att gifta sig och framhållit
att ”folk snackar”:
”Jä, fôlk snacker, prosten. Di snacker om mig, å di snacker om prosten å
hanses hushållerska. Men gör som jä, prosten, skid i’t!”
Ett förbjudet ord kunde alltså uttalas om det lades i munnen på en medlem av
underklassen och framfördes på dialekt. Ibland skrattade folk bara
därför att något
sades på dialekt, särskilt om det som sades röjde bristfälligt ordförråd.
Det Holmberg hade kallat för hyfsning och som han påstått att det fanns mer
av bland den kustbefolkning som blivit sjöfolk, det var alltså främst förmåga att
uttrycka sig på överhetens språk. Att gå till sjöss på större båtar, det innebar ofta att
man måste justera sitt språk för att bli förstådd.
Hur stämmer då Holmbergs bild att bohusläningen har ”kunskapsbegär” och
”en förträfflig fattningsförmåga” men är drabbad av att skolväsendet ”ingenstädes i
riket, med undantag av Lappmarken, stått på sämre fötter än i Bohuslän”?
Under min mönstring 1946 genomfördes ett intelligenstest. Efteråt tog jag reda
på hur testet utföll i olika trakter av Sverige. Bohusläningarna låg på sista plats tillsammans
med norrbottningarna. I toppklassen låg stockholmare och skåningar,
alltså just de som min far omvärderade vid mogen ålder.
Under vårterminen 1952 vikarierade jag som lärare i Askums församling, i en
skola där årskurs 5, 6 och 7 undervisades tillsammans. Barnen hade ”en förträfflig
fattningsförmåga” men hade hållits tillbaka av en järnhård inriktning på mekanisk
undervisning, inklusive sång enbart av psalmer. När de förstod att jag kunde
engelska, demonstrerade de sitt ”kunskapsbegär” genom att kräva undervisning i
engelska och komma en halvtimme tidigare varje skoldag för att delta i den undervisningen
med liv och själ.
Under arbetet på boken om min fars liv ville jag se efter hur vanligt det var
med ett så slätstruket betyg i sjökaptensexamen som min far hade. Det visade sig att
det fanns åtskilliga i den betygssvaga gruppen och att de flesta i den kom från skärgårdsöar
i Bohuslän.
Ännu i min fars livstid och under min ungdom stämde alltså Holmbergs beskrivning
av bohusläningarna som vetgiriga men drabbade av ett dåligt skolväsen.
Den skillnaden mellan Bohuslän och övriga Sverige bör ha försvunnit nu. Vi har ju
byggt upp ett skolväsen som över hela Sverige frustrerar en stor del av årskullen
och sänker prestationerna.
En annan radikal förändring sedan Holmberg är schartauanismen. Den började
sprida sig på allvar medan han skrev sin bok. Att den spreds så effektivt i Bohuslän
blir lättare att förstå om hans beskrivning av allmogen var i huvudsak korrekt.
Om
allmogen bestod av människor som visserligen hade god fattningsförmåga men var
okunniga och obändiga ”samt tarfvar kraftfulla embetsmän” för att ”hållas inom
skrankorna” — då var schartauanismen svaret på ett starkt behov!
Man kan undra om det finns någon bohusläning som stämmer med den beskrivningen.
Det skulle väl i så fall vara Thomas Thorild, f 1759. Han kämpade
först intensivt för upplysningen sedan förromantiken, sedan en egen världs- och
konståskådning som ledde till krav på folksuveränitet och avskaffande av
ståndsriksdagen. Mot slutet av sitt liv propagerade han för patriotisk konservatism
och skrev till sist ”Götamannasånger” 1805-06.
En annan källa om bohusläningarna: Edvard Matz
Jag har nu berättat om Holmberg och hans syn på bohusläningarna och deras förfäder.
Hur stämmer den synen med andra källor? För några år sedan stötte jag på
en annan huvudkälla. Det började med att jag kommit till en konferens i Salénhuset
men upptäckte att jag redan hört det första föredraget i ett annat sammanhang. Så
jag gick ut, fick en idé och ställde stegen mot NKs bokhandel ett kvarter därifrån.
Den hade nyss öppnat. Jag var enda kund. En vänlig dam skyndade fram mot
mig. Med gott om tid till mitt förfogande, berättade jag att jag härstammade från
Malmöbarnen, en folkspillra i Bohuslän, och undrade om det fanns någon bok som
behandlade det ämnet. Jo, blev svaret, något sådant — det bör stå i Edvard Matz’
bok ”Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland”.
Och så satte den vänliga damen kurs mot en bokhylla i andra ändan av lokalen,
och jag följde med. Medan vi går säger jag förklarande till henne: Det påstods att
malmöbarnen var små och mycket ointelligenta men att de redde sig ändå delvis på
grund av trollkunnighet. Väl framme håller hon upp ett exemplar och säger: Nu
hade ni tur! Detta är det sista exemplaret. Jag tar boken, och medan jag slår upp
innehållsförteckningen, säger jag: ”Låt mig först se lite på det avsnittet! Jag vill ju
inte köpa boken om det där står bara är sådant jag redan vet.”
Jag får trots denna småsnålhet ett förstående leende till svar, ser i innehållsförteckningen
att avsnittet om Malmön med ”Dvärgfolket som kom bort på havet”
börjar på sidan 57, slår upp den sidan — och blir fullkomligt perplex!
Sidan är blank! Alla sidorna om Malmön är helt tomma på bokstäver! Jag,
som nyss talat om trolldom, får inte fram ett ord. Jag står stum och klarar bara att
visa fram de tomma sidorna i boken. Desto ordrikare blev det vänliga bokbiträdet.
Hon skyndade sig att beklaga felaktigheten som uppstått vid tryckningen, framhöll
att hon givetvis skulle skaffa ett felfritt exemplar åt mig och fick mig att tala om
mitt namn och mitt telefonnummer så att hon kunde ringa mig så snart boken
kommit.
Själv stod jag där som en fomme. Först när jag åter satt i Salénhuset slog det
mig, att just det exemplar, där sidorna om det mystiska dvärgfolket fattades, skulle
ha varit ett märkligt minne att ha av föraktade människor som försvunnit ur
historien.
Vad har då Edvard Matz att förtälja? Han återger fyra av de konkurrerande
historier som berättar om hur denna folkgrupp kom till Malmön. Han berättar
också närmare om den stora fisketragedi som slog ut Malmöns manliga befolkning.
Den ägde inte rum 1829 utan 1813 och var känd i Askum som ”Bondeskallran”. Det
var en fruktansvärd skarpt lokal frånlandsstorm som åstadkom mycket stora skador i
Askum och slog ut hela fiskeflottan på Malmön. Båtarna gick under direkt eller
blåste ut till havs så att de aldrig kunde ta sig hem.
Jag har läst att barn får svag intelligens om de svälter, alldeles särskilt om de
svälter under sina första fyra år. Malmön drabbades av flera fiskekatastrofer innan
det ännu fanns försäkringar och socialvård. Kvinnor och barn svalt. Detta kan vara
en lika enkel som sorglig förklaring till pratet om de ursprungliga öbornas bristande
intelligens.
Edward Matz har mycket att berätta om andra bohusläningar. Efter marschen
till Backamo fick t ex många som marscherade från norr åka i arresten med detsamma
för att de inte uppfört sig ordentligt under vägen. Av kompanierna som
marscherade dit var Tjörns det mest skräckinjagande med en speciell knäande
marschstil och en sång som lovade vad de skulle göra om ryssen kom. De sista
raderna: ”... då sa vi knyda bägge våra hänner / å sinna sa vi jawa’n på hövet ud i
sjön.”
Detta stämmer med den särställning Holmberg tilldelade de ”lifliga” i norr och
tjörnborna i söder. En överensstämmelse finns vidare mellan å ena sidan
Holmbergs framhållande av omoralen i sydliga Bohuslän och hans upplysning av
Elfsyssels invånare som ”de argaste och mest trätlystne av alla Norrmän” och å
andra sidan vad Matz berättar om det syndiga liv som levdes där Edsvägen från
norska Bohuslän mötte vattenleden söderifrån. Den vägen, liksom Göta Älv, var
kantad av krogar och förlustelseställen och scen för våldsamheter, slagsmål, oväsen,
otukt och röveri.
Matz konkretiserar vidare Holmbergs skildring av hur sillperioderna drog folk
från alla håll. Under fiskesäsongen, dvs vinterhalvåret, kom flera tusen skepp till
Marstrand från Danmark, Frisland, Holland, England, Skottland och Frankrike och
det då kunde finnas ända upp till 15 000 människor i den lilla staden.
Matz berättar också om ett helt samhälle av tattare på Ejgdefjället i Naverstads
socken av Bullarens härad. Tattarna sålde och snöpte hästar, lödde och förtennade,
gjorde och sålde borstar, korgar, spetsar, tiggde, stal och misshandlade sina kvinnor.
Deras flickor dansade för pengar, nakna om de fick tillräckligt mycket. Kan jag ha
undgått att se detta hos Holmberg eller kan han ha missat det samhället — eller hade
det vuxit fram efter att han skrev sin bok? Alltså under schartauanismens tid?
Hur har Holmberg stått sig?
Min fars och mina iakttagelser om bohusläningen har stämt med Holmbergs eller i
varje fall inte motsagt honom. När det gäller bohusläningarnas förfäder har dock
mycket hänt som motsäger Holmbergs framställning.
Till att börja med har Bohusläns första befolkning blivit mycket äldre. De
äldsta fynden är nu mer än 10 000 år gamla vilket är rimligt i betraktande av att så
gamla fynd är belagda sedan länge på norska kusten.
Vidare har hällristningarna blivit äldre och hör sedan länge hemma i bronsåldern.
Inte nog med det. Arkeologen Li Olsson har i sin uppsats ”Skeppets väg till
hälleberget” visat att varenda detalj på skeppen i dessa ristningar har sin motsvarighet
i skeppsteckningar gjorda i medelhavsområdet under bronsåldern. Att en
ristning nära Brastad kyrka visar ett skepp med egyptiska stävar är bara ett exempel
som visar bronsålderns kontakt med medelhavskultur. Hällristningen som den ingår
i är för övrigt den först dokumenterade i Sverige — men låg inte i Sverige när den
dokumenterades.
Slutligen vet vi mer om vad folkvandringar innebar och inte innebar. Det var
sällan hela folk i vår mening som vandrade utan oftast vad man skulle kunna kalla
härföljen. Dagens forskning, t ex med DNA-teknik, ger inget stöd för den ”allmänna
tron” på Holmbergs tid att våra stolta förfäder kom från Svarta Havet och
undanträngde befolkningen här. Däremot talar mycket för att klaner med överlägsen
teknik kunnat ta makten i ett område, etablera sig som ett tunt härskarskikt och
därmed sätta sin prägel på kulturen.
Därmed har jag berättat om bohusläningarna enligt Axel Em. Holmberg, min
far och mig själv. Jag har, liksom Holmberg, hållit mig till ”nakna berättelser, med
undwikande av alla djupsinniga undersökningar i oträngda mål”. Det skulle nu vara
mycket roligt om någon annan i Bohusläns Gille ville göra de djupsinniga undersökningarna.
De behövs!
08-754 88 19
eget@brevet.se
NÄMNDA KÄLLOR
”Bohusläns Historia och Beskrifning”: de olika upplagorna
1842 Samuel Victor Bagge, Uddevalla. Med Holmbergs förord.
1867 N. M. Lindh, Örebro. Företal av Gustaf Brusewitz som också gjort
ändringar, tillägg och kommentarer.
1908 Titelsidan borta i KBs exemplar! Det verkar som om denna upplaga gavs ut
som tidningshäften.
1979 Wickströms Bokbinderi A-B, Uddevalla, och Carl Zakariasson, Ed.
faksimil av 1867-upplagan med företal av Olof Ljung om Holmberg och
Brusewitz.
Li Olsson: Skeppets väg till hälleberget
Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi, Stockholms Universitet HT 1996.
Hällristningsskepp i mängder i Sverige jämförs med skeppsbilder från medelhavsområdet.
I stort sett alla konstruktioner och detaljer som finns på våra
skeppsristningar från bronsåldern har en tydlig motsvarighet runt Medelhavet.
Snorre Sturlasson: Nordiska Kungasagor, Inledningen till Ynglingasagan
Fabel Bokförlag, Stockholm 1991
Skildrar Oden som en hövding från Asgård i Donbäckenet vilken under
romartiden med sitt krigarfölje strövar runt i Mellaneuropa, landar i Gamla Sigtuna,
antas återvända till Asgård när han dör och börjar efter sin död dyrkas som gud.
Med början på 1800-talet har forskare hävdat att Sturlassons framställning är ren
fantasi.
Thor Heyerdahl, Per Lillieström: Jakten på Odin — På sporet av vår
fortid
J.M. Stenersens Forlag, Oslo 2002
Skildrar först hur beslutet att genomföra arkeologiska utgrävningar i Asov
(gamla Asgorod i Dons Delta i Asovska sjön) väckte våldsamma protester hos
professorer. Skildrar sedan utgrävningarna, expeditioner till aserättlingar samt
studier av ryska, grekiska, romerska, anglosachsiska och frankiska källor.
Det visar sig att de arkeologiska fynden i Asov stämmer med grekiska historieskrivares
skildring ca 100 f K. av aserna, allierade med perserna och motståndare
till romarna. Andra källor säger att en hövding, Oden, tog med sig sina klaner och
flydde norrut där hans folk tog över ledningen av flera stammar. Boken berättar
också om fynd från denna tid i Norge av smycken med kaurisnäckor från Maldiverna.
GC 050107