Bohushistorier
Här öppnar vi en sida med genuina Bohushistorier berättade av våra medlemmar. Våra första bidrag kommer som sig bör från Gillets f d ordförande Karl-Erik Eriksson.
"ja där har di pöjkar som kan komme sig öpp om mörran"
Den Lutherska och Schartauanska strängheten som rådde i Bohuslän, åtminstone så länge jag växte upp där, tog sig många uttryck som nu kanske ter sig något bisarra. En viktig ingrediens i denna stränghet var vikten att arbeta hårt och mycket samt att vara uppe tidigt så att det första ljuset kunde utnyttjas.
Denna historia som utspelades på Orust, och som
sannolikt är sann, belyser detta på ett oöverträffat sätt.
Vår Orustbonde hade lämnat mjölken vid samma mjölkbord prick klockan 7 varje
morgon, år ut och år in. Mjölkhämtarna från mejeriet var lika punktliga, de
var där klockan sju i ur och skur, utom den 1:e september 1939. Då kom de inte
förrän klockan halv åtta. Vår bonde var då i upplösningstillstånd över
detta oförståeliga beteende och gav sig på dom i allt annat än vänliga och
förstående ordalag. När han stoppade för att hämta andan sa' de. "Har
Du inte hört det som har hänt idag, klockan halv fem gick tyskarna in i Polen
och det blir troligen världskrig". Bonden beaktade detta ett ögonblick
och sa' "ja där har di pöjkar som kan komme sig öpp om mörran".
Detta är min favorithistoria från Bohuslän därför att den är så mitt i
prick. Min egen pappa , som tillhörde den generation då man inte var
sjukskriven, knackade varje morgon på mitt fönster när jag med familj var
nere på sommarsemester (vi bodde i huset bredvid mina föräldrars) och sa'
"är Du inte uppe klockan sju kan Du sova resten av dagen också".
Om schartaunism
Om
Luther stod för arbetsamheten så stod Schartau och hans lärjungar i Bohuslän
för strängheten och förbuden - och de var många.
Man
fick inte arbeta på sönda´n - gjorde man de´ så sa man - det blir inget med
det som Du gör på sönda´n.
Ett
av mina tidigare minnen när det gäller förbuden – jag var väl i 8-10- årsåldern
- är när jag visslade på Malmön och det kan nog till och med ha varit på en
söndag. Då kom en gammal tant ut från sitt hus och sa: ”Oiamej,är det Du
Karl-Erik som blystrar så svårt - jag som trodde att Du var en snäll pojk”.
Blystra, det var att vissla och det var syndigt.
En
kvinna som gick i kyrkan under den S.tiden skulle ha en svart schal som
huvudbonad. Min gode vän, Göran Hedén, han har f.ö. varit medlem av Gillet
sen 1945 men kunde inte komma idag, berättade för mig en historia om detta som
han i sin tur hört från sin far.Det var en kvinna från en av de schartauanska
socknarna i Bohuslän som varit i Uddevalla och köpt sig en hatt. När hon nästa
söndag kom till kyrkan i hatten, ja hon var inte i hatten när hon kom till
kyrkan men hon hade hatten på sig, så pekade prästen på henne och sa “Så
pyntar sig hönan innan vår herre låter nacka henne”. Sankte Per har kanske
inte ett så svårt val när det gäller vilken av de två han släpper in först.
Ja
det var ingen måtta på vad prästerna i det schartauanska Bohuslän kunde säga
på predikstolen till sin församling. Min pappa berättade att vid det första
s.k. husförhöret han deltog i på Malmön, husförhör var främst till för
att förhöra församlingsborna om deras bibelkunskap. Prästen sa:”Fiskeläget
1:87, Ogifta Anna Hansson med sina två oäkta barn.” Anna var emellertid inte
sämre än att hon stod upp och sa: ”Kullkatrina har tre”.
Ja
det finns många historier i Bohuslän om S.präster. En så´n är om
Kyrkoherden Cervin från Gravarne/Kungshamn. Där sattes varje år upp en stor
julgran framför kyrkan. Den som ombesörjde detta var Skit-Johan - han hette
Johansson och hade hand om renhållningen - i Bohuslän blir man då automatiskt
Skit-Johan. Denne gode man hämtade varje år julgranen från Dalsland och satte
med stegar och tåg och mångas hjälp upp den utanför kyrkan. När detta inte
gick riktigt efter ritningarna åkallade arbetsledaren, Skit-Johan, vid ett
flertal tillfällen både Satan och Djävulen utan att observera att Kyrkoherden
stod bredvid och lyssnade. Slutligen kunde inte Cervin hålla sig längre och sa:
“Är inte Johansson rädd när han så ofta åkallar Satan”. Nej, sa
Skit-Johan, men Kyrkoherden som baktalar honom i kyrkan varje söndag skulle nog
ta sig i akt”.
En
av de stora S.lärjungarna i Bohuslän var Prosten Simson på Käringön. Jag
hade i förrgår ett långt och trevligt telefonsamtal med Arne Lundgren som
skrivit boken om Simson. Den är mycket läsvärd. Simson var härskare på Käringön
och hade mycket höga tankar om sig själv vilket inte minst framgår av den
text han valt på sin gravsten. Där står, och nu vill jag vara ordagrann,
”Sanningens lag var uti hans mun och där var intet ont funnet uti hans läppar:
han vandrade fridsameliga och redeliga för mig och frånvände många från
synd”. Om detta är en korrekt sammanfattning av Simsons livsgärning tvistar
nog de lärde.
Ja,det
fanns många besynnerligheter i det S.Bohuslän. En sådan, om jag tycker är väl
värd att nämnas är att man inte skulle säga “Adjö”som kommer från A
Dios – gå med Gud. Guds namn fick inte brukas eller missbrukas och därför
sa man istället för adjö - farväl. På Malmön hade vi en som därför fick
öknamnet “Farväl” eftersom hon alltid använde detta som avskedsord - hon
var f.ö. en mycket trevlig och vänlig gammal representant för det S.Bohuslän.
Yrkesstolthet
Från
någon av öarna kom en man till ett av båtvarven på Orust.
Han berättade för varvsägaren att den
Bohusjolle han kom i hade byggts på varvet för 40 år sedan och att han nu ärvt
den efter sin far. Ett spant i jollen var illa
medfaret och han undrade om han kunde få det ersatt med ett nytt.
Varvsägaren, som ärvt varvet efter sin far som byggt båten tittade på
spantet och sa ”jag kan inte förstå att pappa satte in ett sån’t
spant, det skall jag byta och det går på
garantin”.
Historien är ju inte så väldigt rolig men säger en hel del om den yrkesstolthet som båtbyggarna på Orust hade och som nog var karakteristisk för de gamla gedigna hantverkarna I Bohuslän.
Från gillesmedlemmen Jan Beckeman har vi fått följande historier:
Från en huggormars stamort
Kring
mitten av förra seklet verkade vid I 17 i Uddevalla en kapten, Poffen
kallad. Det var en stor, reslig karl av den gamla stammen. Han stammade, en följd
av en olyckshändelse i det militära, sades det. Detta var naturligtvis ett
betydande handikapp för en officer, speciellt en stamofficer.
Under
andra världskrigets beredskapsår förde Poffen befälet över ett kompani i
norra Bohuslän. Den här speciella sommaren var varm och det fanns gott om
huggormar i terrängen. Poffen var mån om sina mannar och ringde regementsläkaren
(doktor Hansson, vill jag minnas) och beställde ormserum.
Hansson
sände upp ett par sprutor. Det dröjde bara några dagar, och så kom en ny
beställning. Hansson effektuerade beställningen, men tyckte nog att det var
osannolikt många huggormsbett vid just det här kompaniet.
Ytterligare
några dagar, och så var Poffen återigen i telefon: ”S-ss-sss sänd upp en
hi hi hink med se-se-serum”. Nu blev Hansson misstänksam: ”Vad i h-e skall
du ha en hink med ormserum till?”
Poffen, som just kommit på en finurlig användning av kompaniets handdrivna brandspruta, svarade: ”Jo, du förstår, dom jä-jä-jävla o-o-ormarna ligger ju inte s-ss-sss stilla”.
Tack för maten, den var god
Poffen
var under lång tid ungkarl och intog då oftast sina middagar på Uddevallas
Stadshotell vid Kungsgatans nedre del. En kväll besökte han hotellets toalett
och blev kvar där ganska länge, till en annan gästs förtret. När denne hade
ryckt i den låsta dörren ett antal gånger ilsknade han till, bultade på dörren
och skrek: ”Bor ni där?”
Från det låsta lilla utrymmet kom svaret: ”Nej, jag bara ät-ät-ät-äter här.”
Sätta sig på sina höga hästar
En
stockholmare hyrde sommarbostad hos en smögenfamilj. Några dagar efter
ankomsten vände han sig till värden
och förklarade:
”Det
går ju hästar i hagen här utanför!”
”Det
stämmer det” svarade gubben.
”Jo”,
fortsatte stockholmaren, ”det är så att när vi öppnar fönstret så luktar
det illa.”
”Strunt i det”, blev svaret. ”Det bryr sig hästarna inte om.”