Dick Börjesson:

Kåseri för Bohusläns Gille den 26 februari 2008

Inledning och avgränsningar

”Att skriva av en källa är plagiat, att skriva av två källor är kompilation, men att skriva av tre eller flera källor är vetenskap, särskilt om man lyckas strö in några egna funderingar mellan citaten.”

Inför detta framträdande vid Bohusläns Gilles firande av 350-årsminnet av freden i Roskilde år 1658 har jag gått igenom många skrifter och tillfrågat många personer – det som jag säger skulle alltså med den nyss citerade definitionen röra sig om vetenskap. Men eftersom jag inte har kontrollerat att den ena källan inte har använt sig av samma källor som jag har funnit, så anser jag inte att det jag framför kan betecknas som vetenskap. Jag är heller inte någon historiker – vilket jag har framfört till styrelsen för Gillet. Det gör inget har jag då fått höra – uppdraget att tala vid Gillets jubileum läggs på Gillets vice ordförande, så därför står jag nu här och tänker kåsera om Bohuslän och Roskildefreden.

Ett kåseri är enligt Svenska Akademins ordlista en ”lätt och roande skildring”. Att kåsera om Bohuslän inför detta kunniga auditorium, särskilt som många medlemmar har lämnat bidrag och kommentarer till mig, kan tyckas vara en enkel uppgift. Vad jag har lärt mig är att det i Bohusläns Gilles medlemskrets finns kunskaper, som räcker till många intressanta föredrag. Det finns materiel om olika delar av Bohuslän, det finns material om olika gårdar och deras utveckling, det finns material om häxprocesserna i Bohuslän, det finns material om försvenskningen, det finns material om Margareta Huitfeldt och andra adelssläkter, det finns material om stordonatorer och mycket mera. Jag kommer att förmedla detta till styrelsen, som får återkomma till dem som bör kunna vara potentiella föredragshållare.

Jag har i kväll av tidsskäl tvingats utesluta mycket, som många kanske tycker borde ha varit med. Jag har valt att tala om dels sådant som jag tror kan vara intressant för Gillets medlemmar, dels sådana episoder och förhållanden, som jag har personlig erfarenhet av. Det mesta av kulturlivet kommer inte att beröras. Orsakerna är två nämligen

1. Bohuslän i konsten behandlas senare av Göran Ståhle
2. Det finns här i salen flera ättlingar till de kulturpersonligheter som har anknytning till Bohuslän. Dessa skulle vara betydligt bättre skickade än jag att tala om detta stora och mångfacetterade ämne, vilket vi också sett prov på vid tidigare Gillessammankomster.

Ämnet för kvällens kåseri är

BOHUSLÄN OCH ROSKILDEFREDEN

Tidigare historiebeskrivning

År 1958, Roskildefredens jubileumsår, gav Göteborgs och Bohus läns landsting ett uppdrag till bl.a. professor Erik Lönnroth att skriva Bohusläns historia. Han säger i förordet bl.a. ”Med all respekt för våra föregångare A. E. Holmberg och Wilhelm Berg fann vi oss nödsakade att börja helt från grunden och i det väsentliga bygga vår bok på primärforskning.” Erik Lönnroth och hans medförfattare var alltså inte, som jag tolkar det, helt övertygade om kvaliteten hos tidigare historiska verk. När jag har kontrollerat detta med en nu verksam historieprofessor så har han sagt ”i den (d.v.s Lönnroths bok) finner du allt som är värt att veta om Bohusläns nationsbyte.”

Den av Bohusläns landsting beställda boken, Bohusläns historia kom ut 1962 och innehåller fyra huvudavsnitt nämligen
• Bohusläns forntid av professor Carl-Axel Moberg
• Bohusläns medeltid av professor Erik Lönnroth
• Perioden 1550 – 1880 av docent Åke Holmberg och
• Det moderna Bohuslän tar form av docent Stig Boberg.

Runt kusterna av Skagerack och Kattegatt fanns tidigt ett integrerat näringsliv, livlig handel och gemensamma kulturtraditioner. Då Sverige år 1658 erövrade hela kusten från Öresund till Idefjorden bröts dessa historiska samband.

Bohuslän som begrepp fanns inte förrän på 1400-talet och sin nuvarande omfattning fick landskapet först på 1500-talet. Dessförinnan var det delat i två landskap –Ranrike i norr och Älvsyssel i söder. Gränsen mellan dem gick vid Uddevalla. Båda ingick i den vikingatida region som kallades för Viken och som tidigare omfattade även landet kring nuvarande Oslofjorden. En teori hävdar att ordet vikingar har sitt ursprung i denna region.

Landskapet har präglats av tre förhållanden nämligen
• kustlandet som påverkat näringslivets utveckling,
• genomfartslandet, från vikingatidens drakskepp till dagen motorvägar och
• gränslandet, där makten har växlat mellan danskar, norrmän och svenskar.

Bohuslän stiger fortfarande ur havet även om landhöjningen numera är så långsam att skillnaderna knappast märks under en generation. Men går man tillbaka några tusen år är skillnaden tydlig och då förstår man också varför dagens fornlämningar oftast ligger långt från kustlinjen. När t.ex. hällristningarna gjordes låg dessa områden som bekant nära dåtidens kust.

Landet mellan Svinesund och Göta älv på Skandinaviens västkust blev ganska sent svenskt land. Om man tittar på regentlängden för Bohuslän finner man att den tid som Sverige har varit dominerande inte är särskilt lång.

Tidigare krigshandlingar m.m. i Bohuslän.

Bohuslän har fått sitt namn efter Bohus fästning, som byggdes på Bagaholm vid Kungälv. Denna fästning kom att spela en betydelsefull roll från det den anlades 1308 tills den blev landshövdingeresidens år 1700 och därefter fängelse tills beslutet togs år 1789 att rasera den.
Åren 1455-1456 var fästningen eller slottet, som det också kallades, en trygg tillflyktsort för danskar och norrmän undan den svenske härföraren Tord Bonde. Sedan dess har det belägrats många gånger, men blev aldrig taget. Kristian II belägrade det 1531; svenskarna belägrade det under det nordiska sjuårskriget 1563-70 fem gånger, mest intensivt i mars 1566, då Nils Boije och Nils Sture företog fyra stormningar. Vid den sista lyckades svenskarna ta ett av huvudtornen, "Röde Torn", men de sprängdes med detta i luften (Bahusiska smällen).

På Bohus var 1333 den norska herredag samlad som förklarade Magnus Eriksson myndig. Där hyllades 1344 dennes son Håkan som Norges konung, och där mottog 1388 Håkans änka Margareta de svenska stormännens anbud på Sveriges krona. Året därpå fick kung Albrekt börja sin fångenskap där.

Slottet hade lidit svårt av belägringarna, men det sattes åter i stånd;- förbättringar och tillbyggnader gjordes 1595, 1605 och 1645, då svenskarna under Hannibalsfejden 1644 - 45 beskjutit slottet. Fästningens huvudbyggnader bildade vid denna tid en fyrkant med torn, av vilka det nordvästra (Fars Hatt) var fyrkantigt (senare ombyggt till runt), men de tre övriga (det sydvästra hette "Mors Mössa") antagligen runda. Mitt på västra sidan reste sig "Röde Torn", vilket inrymde kyrkan. Utanverken bildade en oregelbunden sjuhörning. Så såg Bohus ut, när det kom i svensk ägo genom freden i Roskilde 1658 och Karl X Gustaf höll sitt intåg där den 30 mars.

Sverige hade redan före Roskildefreden försökt att få Bohuslän överfört till Sverige. Under fredsförhandlingarna i Brömsebro år 1645 författade Axel Oxenstierna instruktionerna till de svenska förhandlarna. Främst avhandlades svenska rättigheter i Öresund men det framfördes också krav på landområden bl. a. Bohuslän. När freden slöts hade svenskarna givit upp kravet på Bohuslän. Först efter nästa krig och i Roskildefreden avträddes Bohuslän till Sverige.

Det berodde inte på att Bohuslän hade erövrats av svenskarna. Nej, den norske befälhavaren, Jörgen Krabbe, hade i februari 1658 återtagit hela Bohuslän efter det att svenskarna i januari samma år hade drivit ut honom ur landskapet – utom från Bohus fästning. Sverige hade då tidigare försökt att erövra Uddevalla och lidit nederlag i ett slag vid Hjärtum. Att Sverige ändå i Roskildefreden lyckades förhandla fram att Danmark skulle avstå Bohuslän till Sverige var ett resultat av svenska framgångar på andra fronter. Mer om detta kommer senare.

Bohuslän under senare tid.

Det dröjde länge efter Roskildefreden innan Bohuslän egentligen blev upptäckt av Sveriges folk. Först efter det att Oscar II inlett sina badsejourer i Marstrand i slutet av 1800-talet blev det fint att bada i Bohuslän och numera har landskapet blivit ett av svenska folket uppskattat badparadis. Inte bara av svenskar förresten – det utländska inslaget är ganska stort - inte minst det norska.

Så några fakta om dagens Bohuslän.

Så länge det går att följa samfärdselns historia i Bohuslän har det funnits en enda landsväg av betydelse - den som i grova drag motsvarar dagens E6. Den har för övrigt blivit snabbt återställd efter Smårödsraset tack vare insatser från en av kvällens gäster, statsrådet Åsa Torstensson.

Fram till Bohusbanans tillkomst och biltrafikens expansion gick all samfärdsel av betydelse på vattnet. De lugna, smala vattnen band samman bosättningsområdena. Förhållandet att Gullmarsfjorden var tillräckligt bred för att bli en markerad dialekt- och kulturgräns visar att sjösäkerheten inte var särskilt hög hos de farkoster, som folkets stora flertal kunde hålla sig med innan senare tiders båtturister invaderade Bohuskusten.

Freden i Roskilde.

Freden i Roskilde har ingående beskrivits i jubileumsskriften från Gillets 300-årsjubileum av fil.dr. Helge Granfelt. Jag kommer här att bara redovisa några historiska axplock. Den som är intresserad av detaljer kan studera jubileumsskriften.

I Roskildefreden år 1658 drogs i huvudsak de gränser, som de nordiska länderna har i förhållande till varandra än idag. Bohuslän tillsammans med Skåne, Halland och Blekinge blev då definitivt svenska landskap. Fem månader efter freden i Roskilde gick Karl X Gustav åter till angrepp mot Danmark. Han misstrodde danskarnas fredsvilja och deras förmåga att utestänga holländska örlogsfartyg från Öresund. Det var nog en riktig bedömning för redan i oktober 1658 anlände den holländska flottan till Öresund med 35 större örlogsfartyg och ett 60-tal transportfartyg. Efter en sex timmars lång strid med den svenska flottan kunde holländarna undsätta Köpenhamn, som då belägrades av svenskarna. Året efter ingrep England för att motverka holländarnas inflytande. Trondheims län och Bornholm, som Danmark också avträdde till Sverige i Roskildefreden, återgick till Danmark den 27 maj 1660 i freden i Köpenhamn.

Roskildefreden avslutade ett förhållandevis kort krig med ringa blodsutgjutelse. Att kriget avlöpte till Sveriges fördel berodde inte bara på den svenske kungens, Karl X Gustavs, djärvhet och skicklighet utan också på en ovanlig tur.

Karl X Gustav befann sig med den svenska huvudarmén i Polen, då Danmark under Fredrik III förklarade Sverige krig i juni 1657.

Kriget började till sjöss. Den danska flottan avgick till Danzig för att snappa upp den svenske kungen, som enligt ryktet skulle bege sig hem till Sverige sjövägen. Fredrik III, som var med ombord på den danska flottan, blev mycket förvånad och förskräckt då det stod klart för honom att Karl X Gustav i stället för att segla till Sverige hade lämnat Preussen med en här på ca 9000 man och nu var på marsch mot Danmark. Redan i augusti 1657 stod den svenska huvudstyrkan utanför den starka befästningen Fredriksodde vid Lilla Bält. Dessförinnan hade svenska styrkor varit uppe i norra Jylland sedan Bremen – som då var en svensk besittning - hade rensats från danska trupper.

Karl X Gustav hade planer på att gå över till Fyn, men för att göra det måste den svenska flottan skapa sig herravälde till sjöss. Det lyckades inte eftersom sjöslaget mellan de svenska och danska flottorna blev oavgjort. I stället måste fästningen Fredriksodde intas. Det gjordes i mitten på oktober och därmed var hela Jylland i svenskarnas händer.

Karl X Gustav planerade att landstiga på Fyn med hjälp av den svenska och den engelska flottan och efter landstigningen på Fyn förflytta armén till Själland. Planen var att stå utanför Köpenhamn före vintern. Som belöning skulle England få delar av Danmark.

En ovanligt stark kyla kom i slutet av året. Isen lade sig i Bälten men strömmen var stark och isen bröts upp. Några fartyg ur den svenska flottan hade samlats i Lilla Bält och i sunden vid Middelfart men några landstigningsförsök gjordes inte. I stället hann Sveriges fyra fiender
-Polen, Österrike, Brandenburg och Danmark – att sluta ett förbund. Det blev därför alltmer nödvändigt för Karl X Gustav att företa sig något avgörande mot Danmark. Han konstaterade att ett anfall på de danska öarna också skulle avvärja faran för det egentliga Sverige.

Den 22 januari 1658 hade man en osäker förhoppning om att isen över Lilla Bält skulle bära en armé. Efter ca en veckas tvekan om det var möjligt att gå över Lilla Bält på isen beslöt Karl X Gustav den 30 januari att den svenska hären om 12000 man skulle gå över till Fyn. Isen brast här och var, kungen var nära att dras ner i vattnet, men huvuddelen av svenskarna kom iland och hade snart lagt under sig hela Fyn. Fredrik III ville inleda fredsförhandlingar men Karl X Gustav fortsatte sin framryckning med Själland som mål.

Stora Bält måste passeras. Generalen Wrangel, som rekognoscerade den kortare vägen mellan Nyborg till Korsör, avrådde från övergång liksom Corfitz Ulfeld, en dansk som gått över till Sverige. Erik Dahlberg, som med 200 ryttare hade ridit till Langeland och sen över det breda sundet till Låland, påstod emellertid att isen var så tjock att den kunde bära en hel armé.

Efter flera timmars tvekan kallade kungen på Dahlberg och sade:
- ”Säg på ert samvete, kan armén gå över och vill ni tillråda det?”
- ”Med mitt huvud ansvarar jag för att jag skall föra armén över, även om Ers Majestät hade tre gånger hundra tusen man”, svarade Dahlberg.
- ”Nåväl,” utbrast kungen, ”ni skall ock så göra, och jag vill i Herrans namn gå på, Wrangel och Ulfeld må säga, vad de vill. Deras mening kan vara god, men detta tillfälle är alltför sällsynt för att utan vidare låta det gå förbi.”

Redan samma natt började den svenska hären sin marsch mot Langeland. Det franska sändebudet som var med skrev att ”det var förskräckligt att om natten tåga över detta tillfrusna hav, där trampet av hästarna hade tinat upp snön, så att vattnet stod en halv meter högt över isen och man varje ögonblick måste frukta att på något ställe finna havet öppet”.

På morgonen den 6 februari stod svenska trupper på Langeland, på kvällen var man på Låland och den 11 februari kom man till Vordingsborg på Själland med 5000 man. Marschen mot Köpenhamn fortsatte trots att Fredrik III ville att framryckningen skulle hejdas medan fredsförhandlingarna pågick. Gjordes det skulle fred vara sluten inom 24 timmar enligt ett danskt löfte.

Fredsförhandlingarna pågick såväl i Vordingsborg, som i Tåstrup utanför Köpenhamn. Ett preliminärt avtal var klart den 18 februari och det färdiga fredsfördraget skrevs under i Roskilde den 26 februari 1658. Det innehöll följande villkor:

Nu tänkte jag en kort stund ägna mig åt kontrafaktisk historia. Det är en historiebeskrivning som går ut på att spekulera i vad utvecklingen hade blivit om inte om hade varit.

Jag påstår att en vägg och en god hörsel gjorde att Bohuslän blev svenskt. Karl X Gustav var nämligen inte främmande för att ge upp kraven på de norska länen men generalmajoren Klas Tott som vistades i ett rum bredvid de danska underhandlarna hörde ett samtal där de beskrev vilka eftergifter de var beredda att göra. Väggen hindrade att danskarna såg Tott och hans hörsel gjorde att de svenska underhandlarna – Bielke och Ulfeld – kunde hålla fast vid kraven på Trondheims län och Bohuslän sedan Tott förmedlat vad han hört. Hade inte Tott varit där han var just då danskarna avslöjade sina förhandlingsmandat så hade Bohuslän förmodligen alltjämt varit en del av Norge. Då unionen upplöstes 1905 hade nog Bohuslän kommit under norskt styre och vad hade då hänt under andra världskriget då Hitler invaderade Danmark och Norge i operation Weserubung?

Att Bohuslän åter hade blivit krigsskådeplats är ganska säkert och våra kontakter västerut hade blivit strypta eller åtminstone starkt försvårade. Bohusläns Gille i Stockholm hade inte funnits och något jubileumsfirande hade inte varit aktuellt.

Hade det idag varit bättre att tillhöra Norge?

Bohuslän tillhör numera Sverige.

Några bohuslänska episoder
Det bohuslänska näringslivet har tidigare varit starkt förknippat med stenindustrin och fisket. Sten från Bohuslän finns spridd över stora delar av jordklotet vilket bl.a. beskrivs av Evert Taube i Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla

Sillfisket i Bohuslän har en särskild historia. Det ligger – räknat genom åtta sekler – lägst 57 och högst 82 år mellan de stora sillinvasionerna i Bohuslän. Vintern 1964-65 gjordes inomskärs i Kosterfjorden och Dynekilen märkliga fångster av storsill. Så fick fiskelaget SD 250 Almy av Strömstad – skeppare Bengt Börjesson, för övrigt min farbror – vid nattfiske med snörpvad nordost om Ramsö 3000 kilo sill av sådan storlek att det gick i genomsnitt tre sillar på kilot. Så stor sill hade inte fångats inomskärs i Bohuslän på 60 år.

När jag studerade jubileumsboken från Gillets hundraårsfirande så fann jag just SD 250 Almy på den bakre omslagsbilden. Att jag särskilt reagerade berodde på att även jag har ett förflutet som sillfiskare på just Almy. Det var under två sommarlov under gymnasietiden i Uddevalla som jag var en i besättningen. Min främsta uppgift var att ro en av ”kännebåtarna” där en gammal erfaren – och tjock – sillfiskare kände med handlod efter den åtråvärda skarpsillen. Jag brukar säga att jag har rott från Strömstad till Göteborg och tillbaka under den tiden. Lönen för mödan var ganska mager – jag tror att jag tjänade 9 kr den första sommaren.

För min del gick det väl bra, men jag har många gånger undrat över hur de som var familjeförsörjare klarade sig.

När jag hade besök av den norske marinchefen så kommenterade han vid middagen att norska marinen hade beskjutit några fiskare som olovligt fiskade i norsk fiskezon, Han sade. ”Sill är icke fisk i Norge, sill är politikk” ”Jag vet det” svarade jag. ”Ni sköt på svensk fiskare så sent som i början på 1950-talet.” Då var det nämligen ett nytt” fiskekrig” mellan Norge och Sverige. Norge ville utestänga de svenska fiskelagen från de räkfiskevatten som man varit i sedan långa tider. Det ”kriget” är förmodligen glömt bland det stora flertalet vid det här laget.

Min far och farfar var med i förhandlingarna och vid ett tillfälle så tyckte de norska förhandlarna att man borde dra gränsen från Enningdalens sydspets till Västerhavet.

Min far kontrade med att det vore mer naturligt att dra gränsen från Idefjorden via Halden och de sjösystem, som leder fram till nationsgränsen. Då föll den frågan, men den hade faktiskt redan varit under diskussion efter Roskildefreden och ett par hundra år därefter.

Harald Stake 1598 - 1677

Den dåvarande landshövdingen, Harald Stake, krävde i den efter Roskildefreden tillsatta gränskommission hela Enningdals socken för Sveriges räkning Därigenom skulle de kyrkliga och administrativa gränserna sammanfalla. Gränsfrågan fick ingen lösning sommaren 1658 och i augusti började Karl X Gustav ett nytt krig mot Danmark. Innan freden slöts i Köpenhamn 1660 avled kungen i Göteborg men den nya förmyndarregeringen var angelägen om att gränsförhandlingarna, - fortfarande ledda av Harald Stake -skulle fortsätta. Stake försökte med hjälp av fogdar, lagmansböcker och jordeböcker få stöd för de svenska kraven. När gränskommissionens arbete avslutades vann den norska ståndpunkten och hela Enningdalens socken förblev norsk.

Sven H Gullman har för övrigt skrivit om detta i Bohuslänningen år 1995 under rubriken Ligger norra Bohuslän i Norge - eller Enningdalen i Sverige?

Försvenskningen

Ett till ytan mindre landskap gjorde måhända försvenskningsarbetet något lättare. Den bohuslänska adeln var inte särskilt talrik men de som fanns var i stort sett lojala med den nya regimen.

Margareta Huitfeldt på Sundsby var en av dem. Hon var född och uppväxt i Danmark, gift med en dansk, Thomas Dyre. De flesta släktingarna levde i Norge och blev arvlösa då Margareta Huitfeldt år 1664 testamenterade sin fasta egendom till Göteborgs gymnasium. Med sin stora donation bidrog Margareta Huitfeldt i hög grad till att knyta Bohuslän närmare Sverige.

Bakgrunden till donationen är oklar. En förklaring är att hon utsatts för påtryckningar av de svenska makthavarna, en annan att hon skulle få bättre villkor under sin livstid, en tredje är att hon ville skapa ett minne efter sig och sonen, Ivar, som på sin dödsbädd år 1663 önskat sig en mindre donation till en skola.

I nästan 20 år residerade Margareta Huitfeldt över de väldiga egendomar, som hon testamenterat bort. Efter hennes död år 1683 gjordes flera försök att ändra testamentet, men i stort sett har hon fått sin vilja igenom idag manifesterad bl.a. i den Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen. Stiftelsen har till ändamål att dels dela ut stipendier till elever i gymnasier i förutvarande Göteborgs och Bohus län och till studerande vid universitet och högskolor i Sverige, dels lämna understöd för vetenskaplig och pedagogisk verksamhet. Kungl. och Hvitfeldtska stiftelsens förmögenhet uppgick den 30 juni 2004 till 122 miljoner kronor. Stiftelsen delar ut ca 3,5 miljoner kronor om året i stipendier och anslag.

En annan adelsprofil var Rutger von Ascheberg. Han blev den tredje största jordägaren i Bohuslän, överträffad endast av Dorotea Bjelke på Morlanda och Margareta Huitfeldt på Sundsby. Rutger von Ascheberg blev också på 1670-talet regementschef för det landskapsregemente som organiserades i Bohuslän efter Roskildefreden.
Riksänkedrottningens livregemente till häst eller Aschebergska regementet leder sitt svenska ursprung till år 1661 då en kavalleri- och en dragonavdelning sattes upp i Bohuslän. Det blev sedermera I 17 i Uddevalla som numera är nedlagt efter de senaste decenniernas regementsslakt.

Många bohuslänska pojkar har gjort sin värnplikt vid I 17 under 1900-talet. Tidigare sköttes bemanningen genom det äldre och yngre indelningsverket, Varje landskap eller län åtog sig att utrusta ett regemente om 1200 man. Bönderna indelades i rotar, som skulle rekrytera och utrusta en soldat och förse honom med bostad med tillhörande mark. De meniga flottisterna eller båtsmännen rekryterades från kustlandskapen och försörjdes på liknande sätt som soldaterna.

Från nedläggningen av I 17 - som jag för övrigt medverkade i som planerare på dåvarande Försvarsstaben - har jag en historia som jag tycker visar på betydelsen av försvarets folkliga förankring. Min yngste farbror gjorde sin värnplikt vid I 17 i motsats till hans bröder som alla tilldelades flottan. Han retades för detta och fällde många förklenande omdömen om I 17 och sin tid där. När han fick klart för sig att jag var inblandad i I 17:s nedläggning sade han till mig: ”Hur kan Du vara så djävla dum och lägga ner mitt regemente!”

Ett annat tecken på en framgångsrik försvenskningsprocess hämtar jag från min tid i flottan nämligen namngivningen av svenska örlogsfartyg. På följande bild finns, tror jag, alla de örlogsfartyg som sedan år 1658 har burit namn med anknytning till Bohuslän eller dess närhet.

Det som slår mig när jag tittar på bilden är att man direkt efter Roskildefreden bytte namn på några befintliga fartyg men att det egentligen var först i mitten på 1900-talet som ett större antal örlogsfartygs namn knöts till Bohuslän.

Det kan bero på att tidigare användes en annan namntradition där fartyg uppkallades efter t.ex. gudar eller jättar i den fornnordiska mytologin, stjärnor, medlemmar av kungahuset eller svenska amiraler. Men det ger en helt annan känsla för hembygden när man seglar ombord i ett fartyg, som bär namn efter en känd plats i Sverige. Därför är det mycket beklagligt att den sjätte Visbykorvetten med namnet Uddevalla har avbeställts. Den här fartygstypen är ett av mina skötebarn och den är byggd i en revolutionerande och världsledande teknik.

Slutligen måste jag ställa en liknande fråga som Sven H. Gullman gjorde i Bohuslänningen år 1995 nämligen: ”Är Bohuslän svenskt på riktigt?” Bakgrunden är att när en granne till vårt sommarhus i norra Bohuslän var vänlig nog att märka vår brevlåda med vårt namn så hade det svenska postkontoret i Strömstad bara norska ”Ø” i sin präglingsmaskin. Av det skälet vill jag avsluta med ett citat som jag nyligen läste i Strömstads Tidning Norra Bohuslän :”….dagens bohuslänningar känner sig som 'riktiga' svenskar " men ”att de lite till mans undrar om norrmännen håller på att återerövra det landskap som de förlorade för 350 år sedan.”